Det är nästan outhärdligt, smärtan skär genom benen och jag kan inte låta bli att grimasera. Försiktigt tar jag nästa trappsteg, och nästa. Kaffet skvalpar till i koppen när jag vinglar till i ett hopplöst försök att gå ner för trappan utan att det ska göra så ont. Få saker smärtar så mycket som riktigt svår dag-två-träningsvärk. Men det är skillnad på bra smärta och dålig smärta. I nuläget är jag tacksam över att det är en bra smärta jag känner, även om den försvårar livet just idag en aning.
I lördags körde jag första benpasset på över en månad. Det var ett underbart crossfit-inspirerat pass på tre varv med
- 10 hoppande utfall (gå från utfallsposition, hoppa upp och byt ben)
- 50 knäböj
Som vanligt med crossfit ser det ganska lätt ut ända tills passet är genomfört. I mitt fall var det en kanske lite väl hårt början.
För mig var slutet på 2011 känslostormande, det känns inte mer än passande att jag ägnar återkomsten till bloggvärlden 2012 åt en hel vecka med känslor.
