Cykelolycka nr 9

När det blir tystare än tyst på denna blogg brukar det vanligtvis bero på sjukdom eller skada. Så är fallet även denna gång. Med betoning på fall.

Det kan vara halt i Uppsala har jag lärt mig på det lite mer smärtsamma sättet. Jag har även lärt mig att halka och cykel inte alla gånger går så bra ihop. Speciellt inte om man ska göra snäv vänstersväng. På isgata. Då kan man få ont. Eller bryta någonting. Som en axel. Jodå, jag har brutit vänster axel och kan inte träna på obestämd tid. Att jag enligt sjukhuset var cykelolycka nr 9 den dagen och inte ensam om att ha skadat mig hjälpte inte direkt som tröst.

Ni som läste bloggen i mars vet att jag näst intill gick under när jag bröt handen och inte kunde träna på länge. Den här gången kan jag visserligen inte träna heller men jag tänker inte vara på gränsen till avgrunden. Nu gäller det bara att komma på vilken träning som fungerar. Spinning kanske? Tips mottages med största tacksamhet!

Kramar, smärtans värsta fiende?

Igår var ytterligare en dag som försvann i ett töcken av smärta. Nu har jag gett upp att använda värktabletter, de hjälper inte speciellt mycket. Min inställning är dessutom att värktabletter ska användas i så liten utsträckning som möjligt.

Samtidigt är jag skeptisk till alternativ medicin men det verkar finnas en uppsjö av metoder som minskar smärta. De alternativa behandlingsformerna verkar även ta sig in i den vanliga sjukvården. I Högsbo, Göteborg, finns en smärtmottagning där ett bredare tänk har lett till bra resultat.

En behandlingsform som ofta verkar lyftas fram inom alternativmedicin är ackupressur som går ut på att hantera och balansera energiflödena i kroppen. Taktil massage är ytterligare en behandlingsform och kan beskrivas mer som beröring av patienten, istället för knådande som vanlig massage består av.

Gemensamt för de olika behandlingsformerna verkar ändå vara beröring i olika former, ofta mild beröring. Jag har länge haft som teori att kramar är en av de bästa hälsoboostarna som finns, det kanske inte är så tokigt ändå. Får bli många kramar idag, med hopp om att smärtan ger med sig.

Bye, bye gips!

Gipset är borta, jag fick plocka av det! Tack träning och bra kost för att jag läker ovanligt snabbt! Än är jag inte hel men gipset är borta tidigare för att rehabiliteringstiden ska bli kortare. Ju längre man är gipsad, desto mer förtvinar musklerna. Då blir det svårt att komma tillbaka och det finns risk för överkompensation som leder till belastningsskador. Jag är inte helt och hållet med på tänket. Däremot är jag överlycklig över att jag från och med nu kommer kunna leva ett lite mer normalt liv!

Sömn

Läkning tar energi och den senaste tiden har jag sovit otroligt mycket. Hoppas att krafterna återkommer något mer imorgon!

Gips nr 3

Magnetröntgenmaskiner är otroligt bullriga men på samma gång märkligt sövande. Det fick jag erfara idag när jag var tillbaka på sjukhuset. Fortfarande kan ingen säga exakt vad som har hänt med min hand. I bästa fall får jag svar imorgon. Tills dess vilar handen i gips nr. 3.

Gips nr 2

Klockan är 07.02 när jag stiger in på sjukhuset. Kanske har jag tur och blir av med gipset! Otåligt väntar jag på min tur medan sega minuter släpar sig fram. Efter 2 timmar kallas jag in. Gipsbandaget klipps upp, det gör ont när armen kommer ut i frihet igen. Läkaren med de snälla ögonen undersöker handen genom att trycka lätt på handryggen. "Du, det ser ut på dig som om det gör ont." säger hon. Jag vill inte riktigt erkänna det men ja, det gör riktigt ont.

Ett nytt gips åker på. Jag åker hem med en sjukskrivning. Nu får jag inte ens gå till jobbet eftersom handen måste vila. Om ungefär 10 dagar ska jag genomgå magnetröntgen för att få reda på hur det egentligen är ställt med handen. Det kommer bli många stunder i soffan framöver, med en bok och armen i högläge.

Frustration

Det är 3 dagar sedan jag fick gipset och jag känner mig redan lite frustrerat uppgiven. Saker som annars är vansinnigt enkla är nu vansinnigt svåra. Försök t.ex. att klämma ut tandkräm på tandborsten med en hand, eller dra upp dragkedjan på jackan. För att inte tala om att diska eller duscha. Det förut självklara kan i vissa stunder kännas ouppnåerligt.

Brott

Det är min hand. Gipsad. Två frakturer. Så kan det gå när en söndagspromenad korsas med en isfläck. Inläggen på bloggen kommer bli kortfattade en tid framöver. Just nu har jag väldigt ont och det tar lång tid att skriva med en hand. Men förhoppningsvis lättar smärtan snart. Tills dess kommer små uppdateringar!

Ett busigt knä

Mitt busknä och jag har varit på en tripp till Lasarettet i Enköping. Det är höger knä som busar ibland med att låsa sig och göra ont. Min husläkare trodde att det kanske var en miniskskada och remitterade mig till ortopeden.

"Gör det om om jag gör såhär?" sa läkaren samtidigt som han lyfte knäskålen och tryckte den åt sidan. "...humf...jjjaaaa....." grimaserade jag som svar. Efter ytterligare lite vridande, klämmande och bändande fick jag diagnosen grav chondromalacia pateallea vilket innebär att bråsket under knäskålen är uppluckrat och för mjukt. Då kan inte knät "skåra" rakt. Operationer utförs endast i undantagsfall, istället har jag blivit ordinerad sjukgymnastik. Jag är mest lättad över att det inte var en miniskskada, för det har mitt busiga knä redan opererats för och det var ingen rolig sak att vara med om.

Träning har sitt pris ibland

"I sådana här lägen är det lika bra att röntga så fort som möjligt. Det är nog bra om du kan åka upp direkt till sjukhuset". säger min läkare och tittar allvarligt på mig. "Risken är att det finns lösa benbitar som måste opereras bort så fort som möjligt."

Oceaner av tankar hann flyta genom mitt huvud på väg upp till sjukhuset, i väntrummet, under röntgenapparaten. Tankarna snurrar fortfarande. Jag vet att det inte finns några lösa benbitar i mitt knä eftersom någon tittade på min plåtar innan jag skickades hem, men antagligen är det en miniskskada. Tänk om jag inte längre kan ro eller ens träna obehindrat. I nuläget är allt jag kan göra att andas lugnt och försöka tänka positiva tankar om att allt ordnar sig.