Stolt

Måndag kväll, någonstans i Uppsala...
18.10: Landar hemma hos en vän för att ge henne en sminklektion. Tänker: Jag kanske tar en löprunda när jag kommer hem, om jag orkar, om jag inte är för trött, om...om...om...
19.30: Lämnar min nysminkade vän. När jag kommer hem och landat lite, då ska jag känna efter om den där löprundan ska bli av...
20.00: Oj! Arge Snickaren går på tv, har inte direkt sett det innan men oj, oj vad det var intressant att se det just idag. När programmet är slut kanske det blir lite löpning. Om... om... om...
21.00: Pi kommer hem. Får höra om hur hans dag har varit. Nu är det väl ändå för sent att ge sig ut... eller? Ja, det är nog för sent, börjar ju bli lite mörkt ute. Pratar lite till med Pi.
21.20: Någonting inom mig tar kommandot. Jag drar på mig träningskläderna, stoppar ner nyckeln i en ficka och ger mig ut. Luften är sval. Förutom några personer som är ute för att rasta hundar är gångbanan nästan tom. Bra musik i lurarna. Ska bara ta en kort runda. Kommer till stället där jag tänkt vända tillbaka. Springer vidare, springer dubbelt så långt som jag planerat.
22.15: Kommer hem till tända ljus på köksbordet. Får beröm för att jag gav mig ut trots att jag kämpat mot mig själv. Är stoltare än stolt över mig själv!

Inte helt enkelt

En tanke har börjat smyga sig in i min hjärna. "Du kommer aldrig, fullt och fast, att älska löpning" viskar hjärnan till hjärtat. Jag har en bild av att löpning ska vara enkelt, det är bara att börja och vips efter några veckor springer man obehindrat en mil eller så.

Visst, man ska inte jämföra sig med andra. Men jag kan inte låta bli. De flesta bloggarna jag följer skriver om sina löprundor och jag beundrar verkligen deras inställning till löpning. Det verkar som om de flesta tar en löprunda på sådär 1-2 mil om de vill hitta på något mysigt på kvällen. Bara för att det är så enkelt. För att det är så lätt. För att det inte är så ansträngande och man kan prata med pojkvännen eller kompisen samtidigt. När folk berättar om hur de började med löpning pratar de om att ja, i början var det bara 500 meter, men redan efter några veckor var jag uppe i 5 km, sedan en mil och nu springer jag minst ett maraton i veckan.

För mig är löprundorna aldrig på sådär 1-2 mil. Jag går aldrig ut och springer för att jag vill hitta på något mysigt. Eller för att det är lätt. Eller för att prata med pojkvännen eller kompisen under tiden. Mina löprundor är slitiga. Lungorna känns som om de ska kollapsa efter 10 meter, efter 50 meter undrar jag om det är dags att avbryta och gå hem. Efter 100 meter börjar jag fundera på om krypa hem är det bästa alternativ.

Nej, löpning är inte enkelt. Det är inte heller omöjligt. Därför fortsätter jag nöta i spåret. Den dagen jag säger att löpningen går enkelt och lätt, att jag tar en runda bara för att det är så mysigt, den dagen ska jag bjuda mina fötter på ett långt fotbad. Det tror jag att de kan behöva vid det laget.

Underbara produkter för trötta fötter, bilden lånad från CCS

Löparmardrröm för rookies

Igår hände det. En av mina värsta löparmardrömmar. "Heja, heja. Spring fortare!" ropade mannen på cykel.

När jag är ute och springer/joggar/lunkar/släpar mina ben efter mig i en stil som med mycket god vilja kan liknas vis löpning vill jag vara osynlig. I bästa kamouflagestil springer jag klädd i svart för att försöka smälta in i asfalten. Jag vet att jag är långsam, jag vet att min löpstil skulle kunna visas upp på cirkus som ett clownnummer. Ändå är jag fast besluten att bli bättre, att någon gång kunna kalla mig för löpare.

Träffar jag på mannen med cykel igen och han ropar en gång till kan det mycket väl hända att jag springer efter honom och kör en tackling. Då skulle jag i alla fall få upp farten

Vinna över sig själv

"Ja... nej.... kanske ändå... nääää... eller ska jag ... nej. Definitivt nej! Det är för ljust ute, för många människor som kan se mig. Jag ser för fånig ut, det går för långsamt. Tänk om någon skrattar åt mig. Nej, det går bara inte. Jag kan helt enkelt inte ge mig ut på någon löprunda."

På väg hem från jobbet igår var jag min egen värsta fiende. Det var över en månad sedan jag körde någon sorts konditionsträning. Löpningen har jag inte ens tänkt på, det är ju inte direkt min favoritträning. Ändå stod det där i mitt träningsupplägg: Löpning. Ett tag funderade jag på att köra ett kort men tryggt roddpass istället.

Att utmana sig själv kan vara så många olika saker. För någon är utmaningen att köra en svensk klassiker, för någon annan är det att komma ut på en promenad några gånger per vecka. För mig handlar det just nu om att nu att vinna över mig själv för att komma ut i löpspåret.

Igår vann jag över mig själv. Det blev en kort, långsam runda. Men det blev i alla fall en runda.

Ibland kan jag vara lite hård, kantig och inte helt snäll mot mig själv.

Uppladdning inför löpning

Jag har ett problem. Med löpningen. Benen tar inte slut, orken tar inte slut, jag blir inte jätteandfådd. Men. Jag får håll. Det spelar ingen roll om jag struntar i att äta 3 timmar innan löppasset eller gör annat som traditionellt sett motar bort håll. Ingenting har hjälpt. Förrän nu.

Lösningen var helt klart oväntad och jag är tveksam till att den är hållbar i längden. Det startade med att jag bjöd hem några vänner på kakfrossa igår. Med 10 sorter på bordet blev det sockerchock av stora mått och under lång tid. Kakor är underbara och jag älskar att baka! Att dessutom få prata strunt med älskade vänner är oslagbart.

Någon lunch i vanlig mening fick inte plats, magen var full av apelsinbiskvier, muffins och morotskaka. Ett par timmar efter den sista tuggan sött drog jag till sist på mig löparkläderna och gav mig ut. Det var den bästa löprundan någonsin! Inte minsta tillstymmelse till håll, löpningen gick lätt och det kändes helt enkelt bara bra! Att tokäta kakor innan träning är som sagt inte en hållbar lösning, men nu har jag i alla fall lite hopp om att löpning kan vara något för mig!

Ifrånsprungen av en tant

De senaste dagarna har mitt huvud varit fullt av förändringstankar. I ett försök att skingra mina funderingar gav jag mig ut på en löprunda igår.

Solen strålade och gruset knastrade under fötterna där jag långsamt tog mig fram. Långsamt ja. Några hundra meter framför mig gick en äldre dam med hatt, rollator och ljusbrun kappa. "Du behöver inte springa ikapp någon, du tar det här i ditt eget tempo." tänkte jag för mig själv. Några minuter senare vad damen fortfarande lika långt bort. "Men det var väl själva &#&## att jag är så långsam!" var tanken som for genom huvudet. "Jag kan lika gärna lägga av för det här är bara löjlig, jag kan inte ens springa om en tant som är ute på promenad!"

Ändå fortsatte jag och till sist sprang jag om damen, som visade sig vara en ganska ung kvinna ute på rask promenad med en barnvagn. Att lyssna på sig själv är många gånger bra, men ibland kan det vara en bra idé att försöka ignorera sina egna negativa tankar. Speciellt när man inser att det är en synundersökning som man behöver för att inte lägga löparskorna på hyllan!

Nytt fokus, nya utmaningar

Nu är det 100% säkert att jag inte kan genomföra ett nytt världsrekordförsök på roddmaskin i oktober. Någon gång kommer jag att vilja försöka slå det men just nu vågat jag inte sätta ett datum, jag vet helt enkelt inte hur lång tid rehabiliteringen kommer ta.


Vad tar sig en ultradistansare till när hon är specialiserad på rodd och inte kommer kunna ro en tum på flera månader? Försöker hitta nytt fokus och nya mål. Till 1 oktober har jag följande nya mål:

• springa 5 km under 25 min
• springa 10 km under 60 min
• landa på en vikt mellan 60-61 kg (förberedelse inför kommande världsrekord)
• komma igång med roddmaskinsträningen igen

"Löpning borde ju inte vara några problem för dig som är så vältränad!" får jag ofta höra. Och visst, jag är uthålllig och har bra kondition. Jag är även väldigt grenspecifik. Man blir bra på det man tränar, jag har tränat roddmaskin. Däremot har jag i stort sett aldrig tränat löpning. Förra året sprang jag 5 km för första gången i mitt liv, någonting som jag var otroligt stolt över.

Mitt förhållande till löpning är något komplicerat. Tidigare har jag kunnat ta någon runda varje vår, för att sedan lägga löparskorna på hyllan. Nu är det annorlunda, nu finns det inte några andra alternativ om jag vill hålla igång träningen. För om man tar bort all träning som involverar händerna finns inte mycket kvar. Det är benen som är vårens träningsredskap.

Ute i modden

Vädergudarna hörde min önskan om mildare väder. Ikväll försökte jag hålla min del av avtalet. Efter ett riktigt bra spinningpass på medelnivå blev det dags för ett kort löppass ute. Med löpartightsen på och mp3:n som följeslagare gav jag mig ut på moddiga vägar. Stegen kändes tunga men jag var så stolt över att jag var där i löpspåret att det inte gjorde någonting.

Det hann bli mörkt ute innan jag var tillbaka hemma, men solen sken inne i mig. Jag är verkligen, verkligen igång med löpningen nu!

Nöjd, glad och lite kall om näsan...

Säg aldrig aldrig

Jag ska ALDRIG, och jag menar verkligen aldrig, ta en löprunda på vintern. Det finns personer som hyllar löpning i alla dess former, även vintertid. Jag kommer knappt ut på en löprunda när det är barmark och hyffsat varmt ute så nej, jag kommer ALDRIG springa ute på vinter.


Det har varit min inställning tills igår...


PI hade planerat en överraskning på Alla Hjärtans Dag. Han vet att jag gillar utmaningar, han vet att jag har som avlägset mål att faktiskt ta tag i löpningen, han vet att löpning inte är någonting som jag gillar speciellt mycket. Jag vet att han är en inbiten löpare, jag vet att han springer oavsett väder. Vad jag inte visste var att han tänkte få mig att springa ute i vinterkylan och halkan.


Med mössan långt neddragen gav vi oss ut i -12. Jag är ungefär lika snabb som en snigel när det gäller löpning, PI är snabb som en blixt. Tålmodigt höll han ändå mitt tempo, peppade och berömde mig. Lite mer än 2 km senare var den korta premiärturen över. Under en stjärnklar himmel och med frost på ögonfransarna hade jag gjort det! Stoltheten visste inga gränser!

Man ska aldrig säga aldrig. Det var mysigt, jag kommer att göra om det. Tänka sig, jag som egentligen hatar löpning längtar till nästa tur!

101%

Du som följt den här bloggen vet att jag och löpning har ett komplicerat förhållande där vi på något sätt försöker finna varandra. Det är som en hatkärlek med ständiga försök att återuppta förhållandet, en känslan av: "Den här gången kommer det vara annorlunda, den här gången kommer det verkligen att fungera". I lördags var det dags igen.

Luften var varm, asfalten lite våt och staden nästan helt stilla. Mitt lunkande ska nog inte klassificeras som löpning, men jag tog mig runt den lilla banana. Sista biten hem hade jag krafter kvar och rushade. Pulsklockan fick en chock och meddelade att jag legat på 101% av min maxpuls... och överlevt! Jag tog med mig 2 viktiga lärdomar från det träningspasset:

- Det är viktigt att ha koll på utrustningen (måste göra om inställningen på pulsklockan)

- Jag ger verkligen max!