Igår hände det. En av mina värsta löparmardrömmar. "Heja, heja. Spring fortare!" ropade mannen på cykel.
När jag är ute och springer/joggar/lunkar/släpar mina ben efter mig i en stil som med mycket god vilja kan liknas vis löpning vill jag vara osynlig. I bästa kamouflagestil springer jag klädd i svart för att försöka smälta in i asfalten. Jag vet att jag är långsam, jag vet att min löpstil skulle kunna visas upp på cirkus som ett clownnummer. Ändå är jag fast besluten att bli bättre, att någon gång kunna kalla mig för löpare.
Träffar jag på mannen med cykel igen och han ropar en gång till kan det mycket väl hända att jag springer efter honom och kör en tackling. Då skulle jag i alla fall få upp farten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar