Gamla takter

Jag ser i ögonvrån hur killen på roddmaskinen bredvid mig sneglar på min monitor. Han är stor, lång med mycket muskler, och han ror i ett högt tempo. Hans motstånd är på max, mitt är på ungefär hälften. Han ror med ca 34 rpm, jag med 20 rpm. Roddmaskinerna på gymmet som jag tränar på står ganska tätt ihop, så det är inte svårt för mig att lägga märke till att killen bredvid snart tittar mer på min monitor än på sin egen, att han försöker ro snabbare och snabbare. Det var länge sedan jag rodde mer än bara uppvärmning, så det tar ett tag för mig att förstå. Jag ror snabbare än honom och han försöker komma ifatt och förbi. I mitt inre ler jag under tiden som jag knappar fram en bra låt i lurarna. Sedan drar jag ifrån och han har inte längre en chans att komma ifatt.

Någonstans inom mig finns de gamla takterna kvar.

Förnuft och känsla

Blicken framåt!

Förnuftet segrade till sist, gymmet fick stå tillbaka till förmån för en nästan 2 timmar lång promenad. Benen, som känner av gårdagens funktionella pass, var tacksamma över att inte behöva slita i roddmaskinen. Draken är verkligen en övning som tar på hela benet, jag rekommenderar den starkt och kommer att ha kvar den i mina träningspass under lång tid framöver.

Med lite mer än 1 km kvar hem började det regna. Mjukt vårregn. Jag saktade ner på stegen, andades in vårdoften, kände efter, stannade upp helt. Våren är alltid löftesrik, så även i år. Där i regnet lovade jag mig själv att inte titta i backspegeln. Vilket är ditt löfte till dig själv?

Berg-och-dal-bana

Du vet sådana där morgnar som börjar på ett helt fantastiskt sätt, som gör att det känns som om du äger hela världen. Du vet när de fortsätter in i en lika fantastisk förmiddag, hur du ser allting lite klarare, hur världen känns lite bättre, hur allting bara faller på plats. Så enkelt.

Du vet när du haft en sådan start på dagen och får ett besked som kullkastar det mesta. Du vet hur det känns när allt som fallit på plats fortsätter falla och landar huller om buller i en hög på marken. Hur det känns när molnen drar in och kylan kryper in på skinnet. Hur allt bara rasar. Så enkelt.

En sådan dag hade jag idag. Egentligen borde jag tagit en vilodag efter att ha kört träning två dagar i rad. Jag borde ta det lugnt så här i början. Ändå gick jag till gymmet för att testa det nya funktionella passet som jag knåpade ihop i helgen. Svåra tankar kan inte lika lätt få fäste när man kör draken, då behövs hela hjärnan för att fokusera på att inte ramla omkull. Och det känns bättre att det gör ont i kroppen när man står i plankan än att det gör ont i själen.

Det blir en något dyster start på bloggandet, jag lovar bättring! Tack för omtänksamma klappar på axeln och Gittan, en dag står jag där med träningsväskan packad för att haka på!

En ny början

"För dig som har ett världsrekord borde det vara hur enkelt som helst att springa en mil!"

"Du med ditt världsrekord är ju så vältränad, dig vågar man inte träna ihop med!"

"Hur många timmar var det du hade rott? Ja, men då klarar du det här intensivpasset utan problem!"

Jag har inte tränat någonting alls under de senaste 6 månaderna. Skadorna efter cykelolyckorna var svårare och mer komplicerade än vad någon kunde förutspå. Lägg därtill att det är 1 ½ år sedan jag slog världsrekordet. Ändå tycks omvärlden ha sin egen bild av mig och min kapacitet. En bild som på snudd likställer mig med en superkvinna kapabel att klara alla fysiska hinder som ställs i hennes väg. Den bilden är långt från sanningen. Jag är inte längre någon superhjälte.

Vägen tillbaka till min fulla kapacitet kommer att bli lång. Förra veckan tog jag de första stapplande stegen tillbaka. Det är läskigt! Så läskigt att jag väljer att träna på tider då det är så lite folk som möjligt på gymmet, allt för att slippa konfronteras med det faktum att jag är en världsrekordhållare som blivit nybörjare. Precis som alla andra nybörjare behöver jag stöttning, en klapp på axeln när jag kört mitt planerade träningspass, uppmuntran när det går trögt och några uppskattande ord när jag lyckats lägga på lite mer vikt på stången.

Alla behöver lite stöttning, även världsrekordhållare på väg tillbaka till toppen. Jag räknar med er bloggläsares stöd. Nu kör vi igen!

Ett särskilt tack till Gunnar som gav mig en välbehövlig spark i baken för att få mig att börja blogga igen och tack till J som ger sig in i bloggläsandets sälla värld.

Vinterkyla

Konditionsträningen har fått stå tillbaka lite, kroppen är inte helt redo än. Istället har det blivit många och långa promenader.

Smärta

Det är nästan outhärdligt, smärtan skär genom benen och jag kan inte låta bli att grimasera. Försiktigt tar jag nästa trappsteg, och nästa. Kaffet skvalpar till i koppen när jag vinglar till i ett hopplöst försök att gå ner för trappan utan att det ska göra så ont. Få saker smärtar så mycket som riktigt svår dag-två-träningsvärk. Men det är skillnad på bra smärta och dålig smärta. I nuläget är jag tacksam över att det är en bra smärta jag känner, även om den försvårar livet just idag en aning.

I lördags körde jag första benpasset på över en månad. Det var ett underbart crossfit-inspirerat pass på tre varv med
- 10 hoppande utfall (gå från utfallsposition, hoppa upp och byt ben)
- 50 knäböj
Som vanligt med crossfit ser det ganska lätt ut ända tills passet är genomfört. I mitt fall var det en kanske lite väl hårt början.

För mig var slutet på 2011 känslostormande, det känns inte mer än passande att jag ägnar återkomsten till bloggvärlden 2012 åt en hel vecka med känslor.

En olycka kommer sällan ensam

"Inte nu igen" är det sista jag hinner tänka innan cykeln viker sig under mig. Igen.

Det nästa jag minns är en man som står lutad över mig med orolig min och säger åt mig att ligga still eftersom han sett att jag slagit i huvudet. Jag säger åt honom att allt är bra med mig, att jag klarar mig. Men allt var inte bra, det var långt ifrån bra.

På läkarintyget står det att jag varit sjukskriven på grund av skalltrauma. Jag kommer att bli bra igen och nu, några veckor efter mina båda cykelolyckor kan jag nästan leva normalt igen. Mitt närminne börjar gå att lite på igen, jag kan läsa text och skriva utan att få skärande huvudvärk och jag sover inte längre större delen av dagen. Jag har börjat komma tillbaka till livet, ett liv som inte är så självklart.

Ska du ge dig själv något nyårslöfte så låt det bli detta: Ta vara på dagen, tala om för människor i din närhet att du älskar dem, njut av det lilla och förundras över det stora. Du vet inte vad morgondagen har att erbjuda, men du har ett nu och här.