En ny början

"För dig som har ett världsrekord borde det vara hur enkelt som helst att springa en mil!"

"Du med ditt världsrekord är ju så vältränad, dig vågar man inte träna ihop med!"

"Hur många timmar var det du hade rott? Ja, men då klarar du det här intensivpasset utan problem!"

Jag har inte tränat någonting alls under de senaste 6 månaderna. Skadorna efter cykelolyckorna var svårare och mer komplicerade än vad någon kunde förutspå. Lägg därtill att det är 1 ½ år sedan jag slog världsrekordet. Ändå tycks omvärlden ha sin egen bild av mig och min kapacitet. En bild som på snudd likställer mig med en superkvinna kapabel att klara alla fysiska hinder som ställs i hennes väg. Den bilden är långt från sanningen. Jag är inte längre någon superhjälte.

Vägen tillbaka till min fulla kapacitet kommer att bli lång. Förra veckan tog jag de första stapplande stegen tillbaka. Det är läskigt! Så läskigt att jag väljer att träna på tider då det är så lite folk som möjligt på gymmet, allt för att slippa konfronteras med det faktum att jag är en världsrekordhållare som blivit nybörjare. Precis som alla andra nybörjare behöver jag stöttning, en klapp på axeln när jag kört mitt planerade träningspass, uppmuntran när det går trögt och några uppskattande ord när jag lyckats lägga på lite mer vikt på stången.

Alla behöver lite stöttning, även världsrekordhållare på väg tillbaka till toppen. Jag räknar med er bloggläsares stöd. Nu kör vi igen!

Ett särskilt tack till Gunnar som gav mig en välbehövlig spark i baken för att få mig att börja blogga igen och tack till J som ger sig in i bloggläsandets sälla värld.