Jag ska ALDRIG, och jag menar verkligen aldrig, ta en löprunda på vintern. Det finns personer som hyllar löpning i alla dess former, även vintertid. Jag kommer knappt ut på en löprunda när det är barmark och hyffsat varmt ute så nej, jag kommer ALDRIG springa ute på vinter.
Det har varit min inställning tills igår...
PI hade planerat en överraskning på Alla Hjärtans Dag. Han vet att jag gillar utmaningar, han vet att jag har som avlägset mål att faktiskt ta tag i löpningen, han vet att löpning inte är någonting som jag gillar speciellt mycket. Jag vet att han är en inbiten löpare, jag vet att han springer oavsett väder. Vad jag inte visste var att han tänkte få mig att springa ute i vinterkylan och halkan.
Med mössan långt neddragen gav vi oss ut i -12. Jag är ungefär lika snabb som en snigel när det gäller löpning, PI är snabb som en blixt. Tålmodigt höll han ändå mitt tempo, peppade och berömde mig. Lite mer än 2 km senare var den korta premiärturen över. Under en stjärnklar himmel och med frost på ögonfransarna hade jag gjort det! Stoltheten visste inga gränser!
Man ska aldrig säga aldrig. Det var mysigt, jag kommer att göra om det. Tänka sig, jag som egentligen hatar löpning längtar till nästa tur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar