En tanke har börjat smyga sig in i min hjärna. "Du kommer aldrig, fullt och fast, att älska löpning" viskar hjärnan till hjärtat. Jag har en bild av att löpning ska vara enkelt, det är bara att börja och vips efter några veckor springer man obehindrat en mil eller så.
Visst, man ska inte jämföra sig med andra. Men jag kan inte låta bli. De flesta bloggarna jag följer skriver om sina löprundor och jag beundrar verkligen deras inställning till löpning. Det verkar som om de flesta tar en löprunda på sådär 1-2 mil om de vill hitta på något mysigt på kvällen. Bara för att det är så enkelt. För att det är så lätt. För att det inte är så ansträngande och man kan prata med pojkvännen eller kompisen samtidigt. När folk berättar om hur de började med löpning pratar de om att ja, i början var det bara 500 meter, men redan efter några veckor var jag uppe i 5 km, sedan en mil och nu springer jag minst ett maraton i veckan.
För mig är löprundorna aldrig på sådär 1-2 mil. Jag går aldrig ut och springer för att jag vill hitta på något mysigt. Eller för att det är lätt. Eller för att prata med pojkvännen eller kompisen under tiden. Mina löprundor är slitiga. Lungorna känns som om de ska kollapsa efter 10 meter, efter 50 meter undrar jag om det är dags att avbryta och gå hem. Efter 100 meter börjar jag fundera på om krypa hem är det bästa alternativ.
Nej, löpning är inte enkelt. Det är inte heller omöjligt. Därför fortsätter jag nöta i spåret. Den dagen jag säger att löpningen går enkelt och lätt, att jag tar en runda bara för att det är så mysigt, den dagen ska jag bjuda mina fötter på ett långt fotbad. Det tror jag att de kan behöva vid det laget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar