.

Det var inte omöjligt. Jag har klarat det. Att slå världsrekord i ultradistans på roddmaskin.
25-26 september 2010 blev jag världsrekordhållare.

lördag 7 september 2013

Gamla takter

Jag ser i ögonvrån hur killen på roddmaskinen bredvid mig sneglar på min monitor. Han är stor, lång med mycket muskler, och han ror i ett högt tempo. Hans motstånd är på max, mitt är på ungefär hälften. Han ror med ca 34 rpm, jag med 20 rpm. Roddmaskinerna på gymmet som jag tränar på står ganska tätt ihop, så det är inte svårt för mig att lägga märke till att killen bredvid snart tittar mer på min monitor än på sin egen, att han försöker ro snabbare och snabbare. Det var länge sedan jag rodde mer än bara uppvärmning, så det tar ett tag för mig att förstå. Jag ror snabbare än honom och han försöker komma ifatt och förbi. I mitt inre ler jag under tiden som jag knappar fram en bra låt i lurarna. Sedan drar jag ifrån och han har inte längre en chans att komma ifatt.

Någonstans inom mig finns de gamla takterna kvar.


söndag 4 augusti 2013

Cancer

Telefonsamtalet kom sent en fredag eftermiddag. "Hej, det är från sjukhuset. Jo, det är så att vi har fått tillbaka dina provresultat och det visar sig att du har en tumör i hjärnan. I nuläget ser det ut som om du har 3 månader kvar att leva."

Det var 18 månader sedan.

Jag lever fortfarande. I viss bemärkelse. Under de senaste ett och ett halvt åren som gått har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan, där dalarna varit djupa och grymma. Beskeden har varit skiftande tills jag för några månader sedan fick det sista beskedet. Jag har tid kvar att leva. Jag har år kvar. Att leva.

Det sägs att om man har varit nära döden uppskattar man livet så mycket mer när man får det tillbaka. Möjligen stämmer det för vissa men inte för mig. När jag fick det slutliga beskedet var jag trött på att kämpa, jag som är världsrekordhållare i uthållighet hade fått nog. Jag ville bara lägga mig ner och dö. Slutligen hade jag kommit till en punkt där livet var otäckare än döden. För vad fanns kvar att leva för?

Tiden och tumören hade berövat mig på allt som var jag. Borta var hon som nästan alltid log, borta var lusten att resa, borta var glädjen att träna, borta var självförtroendet och modet. Allt som var kvar var ett skal som omgivningen trodde var fyllt med allt det som det brukade vara fyllt med.Men få visste vad jag gick igenom och jag har fortfarande aldrig berättat hela historien för någon, delvis för att jag ville skona de som är närmast mig. Tyvärr blev de långt ifrån skonade. De var på sätt och vis lika drabbade som jag, att se en människa man älskar brytas ner är antagligen någonting av det svåraste man kan vara med om. Jag är tacksam för de som vågade stanna kvar.

Vad vill jag med det här inlägget? Få medömkan? Nej, jag vill ha tillbaka mitt liv och det är bara jag som kan ta det tillbaka . Därför startar jag jakten på mitt liv med det som gör mig mest trygg: träningen.

onsdag 25 april 2012

Förnuft och känsla

Blicken framåt!
Förnuftet segrade till sist, gymmet fick stå tillbaka till förmån för en nästan 2 timmar lång promenad. Benen, som känner av gårdagens funktionella pass, var tacksamma över att inte behöva slita i roddmaskinen. Draken är verkligen en övning som tar på hela benet, jag rekommenderar den starkt och kommer att ha kvar den i mina träningspass under lång tid framöver.

Med lite mer än 1 km kvar hem började det regna. Mjukt vårregn. Jag saktade ner på stegen, andades in vårdoften, kände efter, stannade upp helt. Våren är alltid löftesrik, så även i år. Där i regnet lovade jag mig själv att inte titta i backspegeln. Vilket är ditt löfte till dig själv?

tisdag 24 april 2012

Berg-och-dal-bana

Du vet sådana där morgnar som börjar på ett helt fantastiskt sätt, som gör att det känns som om du äger hela världen. Du vet när de fortsätter in i en lika fantastisk förmiddag, hur du ser allting lite klarare, hur världen känns lite bättre, hur allting bara faller på plats. Så enkelt.

Du vet när du haft en sådan start på dagen och får ett besked som kullkastar det mesta. Du vet hur det känns när allt som fallit på plats fortsätter falla och landar huller om buller i en hög på marken. Hur det känns när molnen drar in och kylan kryper in på skinnet. Hur allt bara rasar. Så enkelt.

En sådan dag hade jag idag. Egentligen borde jag tagit en vilodag efter att ha kört träning två dagar i rad. Jag borde ta det lugnt så här i början. Ändå gick jag till gymmet för att testa det nya funktionella passet som jag knåpade ihop i helgen. Svåra tankar kan inte lika lätt få fäste när man kör draken, då behövs hela hjärnan för att fokusera på att inte ramla omkull. Och det känns bättre att det gör ont i kroppen när man står i plankan än att det gör ont i själen.

Det blir en något dyster start på bloggandet, jag lovar bättring! Tack för omtänksamma klappar på axeln och Gittan, en dag står jag där med träningsväskan packad för att haka på!

måndag 23 april 2012

En ny början

"För dig som har ett världsrekord borde det vara hur enkelt som helst att springa en mil!"

"Du med ditt världsrekord är ju så vältränad, dig vågar man inte träna ihop med!"

"Hur många timmar var det du hade rott? Ja, men då klarar du det här intensivpasset utan problem!"

Jag har inte tränat någonting alls under de senaste 6 månaderna. Skadorna efter cykelolyckorna var svårare och mer komplicerade än vad någon kunde förutspå. Lägg därtill att det är 1 ½ år sedan jag slog världsrekordet. Ändå tycks omvärlden ha sin egen bild av mig och min kapacitet. En bild som på snudd likställer mig med en superkvinna kapabel att klara alla fysiska hinder som ställs i hennes väg. Den bilden är långt från sanningen. Jag är inte längre någon superhjälte.

Vägen tillbaka till min fulla kapacitet kommer att bli lång. Förra veckan tog jag de första stapplande stegen tillbaka. Det är läskigt! Så läskigt att jag väljer att träna på tider då det är så lite folk som möjligt på gymmet, allt för att slippa konfronteras med det faktum att jag är en världsrekordhållare som blivit nybörjare. Precis som alla andra nybörjare behöver jag stöttning, en klapp på axeln när jag kört mitt planerade träningspass, uppmuntran när det går trögt och några uppskattande ord när jag lyckats lägga på lite mer vikt på stången.

Alla behöver lite stöttning, även världsrekordhållare på väg tillbaka till toppen. Jag räknar med er bloggläsares stöd. Nu kör vi igen!

Ett särskilt tack till Gunnar som gav mig en välbehövlig spark i baken för att få mig att börja blogga igen och tack till J som ger sig in i bloggläsandets sälla värld.

söndag 5 februari 2012

Vinterkyla

Konditionsträningen har fått stå tillbaka lite, kroppen är inte helt redo än. Istället har det blivit många och långa promenader.


måndag 9 januari 2012

Smärta

Det är nästan outhärdligt, smärtan skär genom benen och jag kan inte låta bli att grimasera. Försiktigt tar jag nästa trappsteg, och nästa. Kaffet skvalpar till i koppen när jag vinglar till i ett hopplöst försök att gå ner för trappan utan att det ska göra så ont. Få saker smärtar så mycket som riktigt svår dag-två-träningsvärk. Men det är skillnad på bra smärta och dålig smärta. I nuläget är jag tacksam över att det är en bra smärta jag känner, även om den försvårar livet just idag en aning.

I lördags körde jag första benpasset på över en månad. Det var ett underbart crossfit-inspirerat pass på tre varv med
- 10 hoppande utfall (gå från utfallsposition, hoppa upp och byt ben)
- 50 knäböj
Som vanligt med crossfit ser det ganska lätt ut ända tills passet är genomfört. I mitt fall var det en kanske lite väl hårt början.

För mig var slutet på 2011 känslostormande, det känns inte mer än passande att jag ägnar återkomsten till bloggvärlden 2012 åt en hel vecka med känslor.