Premiärnerver

"Du måste äta någonting innan." säger Pi, ställer fram en skål med nötter och en smoothie framför mig. Han ler uppmuntrande mot mig. Jag vill inte alls äta, oron gnager hål i magen. Får till sist i mig det som Pi ställt fram.

Tar cykeln och påbörjar färden ner mot roddklubbens lokal. Klockan 17 ska tävlingen gå igång. Sprinttävlingen. Jag som är ultradistansare ska köra mitt livs första sprintlopp. Egentligen är det inte så märkvärdigt, det är en stafett på två varv med 500 meter per deltagare och varv. Det jag ska prestera är därmed en total sträcka av 1000 meter med vila emellan. Dessutom är det en inrapporteringstävling vilket innebär att det bara är personer från klubben närvarande. Tiderna rapporteras in någonstans och sedan läggs samtliga resultat upp.

Ju närmare klubblokalen jag kommer desto ondare gör magen. Vad har jag gett mig in på? Kommer fram och träffar de andra, kör uppvärmning. Tränar på växlingar, vilket innebär att kasta sig handlöst av maskinen under tiden som någon annan kastar sig på.

Känner att jag nog är lite magsjuk, det kan inte vara normalt att må så illa. Ändå kan jag inte backa ur, gör jag det blir inte laget fullt. Jag måste köra och plötsligt är allt igång. Tre olika lag kör samtidigt. Ljudnivån är hög, musik ur högtalarna och skrik som hejar fram. Innan jag vet ordet av kastar jag mig på maskinen. Det går bra. Riktigt bra. Kastar mig av maskinen, laddar för nästa 500 meter. De går inte riktigt lika bra, men jag håller ihop och pressar kroppen hårt.

När allt är över sköljer adrenalinet genom kroppen. Lyckan forsar fram och jag är så glad. Får klappar på axeln och beröm för en bra genomförd prestation. Har ont i hela kroppen, det känns som om jag kört ett extremt hårt och långt träningspass. Är så imponerad av de andra tjejerna, deras styrka. Kan inte samla tankarna, står bara där och känner att illamåendet är över och magen känns hel. Jag vill göra om det igen, vill pressa mig till max igen. Njuter av min första sprint.