Roddmaskin lite i centrum

När jag glider in på Stadiums hemsida tar det en millisekund för hjärnan att registrera det mest intressanta. Mitt i startbilden finns en roddmaskin. "Fel" märke, men ändå. I höst ska det vara en roddmaskin!

Tredje gången gillt

Om måndagens roddpass kännetecknades av skräckblandad förtjusning stod onsdagens pass för ilska. Allt kändes tungt och besvärligt. Jag kunde inte förstå att jag blivit sämre sedan måndagens pass. Ingenting stämde. Modet höll på att svika mig helt när vi efter en timme tog oss tillbaka till land. Plötsligt utbrister vår tränare: "Men! Du har ju haft fel åra! Det måste ha varit ett ganska tungt pass för dig..." Lättnaden över materialfelet kändes bra, ändå gnagde en känsla inom mig att det trots allt var jag som varit dålig. Riktigt, riktigt dålig.

Inför morgonens roddpass kom jag ner till klubbhuset tidigt. Vattnet låg spegelblankt. De andra tjejerna anlände och vi småpratade ett slag innan vi började slita med att få i båten i vattnet. Klumpen i magen släppte efter de första årtagen. Det kändes bra. Efter ytterligare några årtag kändes det riktigt bra.

Jag är stolt över min prestation på vattnet idag, jag övervann några av mina egna rädslor. Imorgon är det dags igen och jag kan ärligt säga att jag längtar. Samtidigt är jag så tacksam över de andra tjejerna i båten, fantastiska människor som peppar varandra. I båten är vi alla beroende av varandra, även på stilla vatten.

Ute på djupt vatten

Rumpa! skriker vår tränare. Ni måste puta ut rumpan innan ni kommer efter med ryggen! Hon är duktig. Peppande och uppmärksam på alla i båten, tydlig med instruktionerna. Vi är fyra tjejer som ror, alla lite nervösa över att gå ut på vattnet för första gången. Vår tränare säger att vi lär oss snabbt, så hon lägger på ytterligare moment. Det är bara att nöta, men jag lovar att om några gånger kommer ni inte ens behöva tänka på grundtekniken, då kommer den sitta där.

Första träningspasset med Uppsala Akademiska Roddsällskap är avklarat. Jag var livrädd nästan hela tiden. Men ibland glimtar det till, jag får till ett tag i vattnet som känns enkelt och lätt. Med lite skräckblandad förtjusning längtar jag efter onsdag då det är dags att gå ut på vattnet igen.

Ursäkta, vill du....

Ljudet är högt uppskruvat men mannen tre rader längre fram verkar helt ovetande om att minst 6 personer i långfärdsbussen blänger ilsket på honom. Jag hör att han lyssnar på P1 och tänker att någon som sitter lite närmare säkert kommer be honom att sänka volymen. Ca 5 min senare är ljudet lika ihållande. Från min plats ganska långt bak i bussen ser jag hur människor längre fram skruvar ytterst besvärat på sig. Då går jag fram. Mannen sitter skönt tillbakalutad med slutna ögon, omedveten om de ilskna blickarna. Han ser lite generad ut när jag ber honom skruva ner volymen.

Tillbaka på min plats är lugnet i bussen återställt. Någon lutar sig tillbaka och somnar. Själv börjar jag fundera på varför ingen vågade säga till, det fanns uppenbarligen många andra som var irriterade och dessutom mer besvärade än jag själv.

På gymmet är jag inte lika framåt. Om någon beter sig mindre bra vågar jag inte säga till, istället går jag undan eller vänder helt enkelt bort blicken för att låtsas som om jag inte ser. Där vågar jag inte säga till. Men jag vågar inte heller hjälpa till. Från min roddmaskin kan jag se personer som är nära att skada sig när de ska göra knäböj eller bänkpress och visst, det kan vara lite svårt att hoppa av maskinen mitt i ett pass för att fråga om någon vill ha hjälp. Då är det värre när jag ror bredvid någon som har dålig teknik och verkligen skulle behöva lite tips, för inte heller då vågar jag fråga om personen vill ha hjälp.

Under alla år som jag tränar har det bara hänt 2 gånger att någon kommit fram till mig för att ge tips. Båda gångerna uppskattade jag det väldigt mycket. Själv vågar jag inte med rädsla för att personen ska ta illa upp. Kanske är det dumt att inte våga fråga om någon vill ha hjälp, dumt att inte våga säga Ursäkta, vill du att jag ger dig några tips?

Så jag frågar dig: Varför är vi så rädda för att säga till eller för att hjälpa till?

Lust, svett och tårar

Den lokala tv-stationen 24UNT har börjat höstens satsningen Lust, svett och tårar. Vi kommer kunna följa 4 deltagare under 14 program när de ska nå sina olika mål. Som stadig guide på resan har de bland annat "min" PT Joel! Självklart kommer stordåd att uträttas och även om du inte bor i närheten av Uppsala kan du följa programmet via webb-sändningarna om du klickar här. I väntan på nya avsnitt kan du se Joel visa övningar i övningsbanken samtidigt som du får en sneak peak av gymmet där jag tränade upp formen för världsrekordet.

Avtackning med värme

De känner mig väldigt väl, kollegorna på gamla jobbet som tackade av mig idag. Allt var så genomtänkt, hortensian som jag kan plantera i sommarstugerabatten, kortet med inspiration från orienten och presentkortet.

Presentkortet kom med ett tal om att "Annika har man kunnat se i tidningen som världsrekordhållare och nu kommer hon satsa delta i satsningar i Uppsalas roddklubb. Därför tror vi att den här presenten kommer väl till pass!" De hade helt rätt, för det handlar om ett presentkort på Stadium. Jag är helt lyrisk! Träningsgarderoben kan äntligen uppdateras med lite härliga toppar och något par löpartights. Det svåra blir att bestämma vad det blir, för höstens kollektioner är fina. Värre problem har jag haft och jag kommer njuta av varje sekund som för mig fram till lösningen.

Tack underbara kollegor för er värme, ert engagemang, er uppmuntran som hjälpt mig slå världsrekord och alla de stunder ni lyft min dag!

Sikte på SM 2012!

Ibland måste man våga lite extra, våga språnget, våga ta sig ut på okänt vatten. Bokstavligt talat. Jag har vågat och är på väg. För en liten stund sedan studsade jag upp och ner som en speedad gummiboll efter att ha fått besked om att jag kommit med i UARS-tjejsatsning som du kan läsa mer om här.

Jag som hållt mig på en roddmaskin i flera år ska ut på vatten i riktig båt, tillsammans med andra för att i lag nå roddframgångar. På vatten! Jag upprepar: vatten! Men lugn bara lugn, torra land blir inte blott ett minne, jag satsar fortfarande på nytt världsrekord i ultradistans på roddmaskin.

Hösten blir minst sagt mer och mer spännande. Den 5 september startar träningen med UARS, fortsättning följer!