Ljudet är högt uppskruvat men mannen tre rader längre fram verkar helt ovetande om att minst 6 personer i långfärdsbussen blänger ilsket på honom. Jag hör att han lyssnar på P1 och tänker att någon som sitter lite närmare säkert kommer be honom att sänka volymen. Ca 5 min senare är ljudet lika ihållande. Från min plats ganska långt bak i bussen ser jag hur människor längre fram skruvar ytterst besvärat på sig. Då går jag fram. Mannen sitter skönt tillbakalutad med slutna ögon, omedveten om de ilskna blickarna. Han ser lite generad ut när jag ber honom skruva ner volymen.
Tillbaka på min plats är lugnet i bussen återställt. Någon lutar sig tillbaka och somnar. Själv börjar jag fundera på varför ingen vågade säga till, det fanns uppenbarligen många andra som var irriterade och dessutom mer besvärade än jag själv.
På gymmet är jag inte lika framåt. Om någon beter sig mindre bra vågar jag inte säga till, istället går jag undan eller vänder helt enkelt bort blicken för att låtsas som om jag inte ser. Där vågar jag inte säga till. Men jag vågar inte heller hjälpa till. Från min roddmaskin kan jag se personer som är nära att skada sig när de ska göra knäböj eller bänkpress och visst, det kan vara lite svårt att hoppa av maskinen mitt i ett pass för att fråga om någon vill ha hjälp. Då är det värre när jag ror bredvid någon som har dålig teknik och verkligen skulle behöva lite tips, för inte heller då vågar jag fråga om personen vill ha hjälp.
Under alla år som jag tränar har det bara hänt 2 gånger att någon kommit fram till mig för att ge tips. Båda gångerna uppskattade jag det väldigt mycket. Själv vågar jag inte med rädsla för att personen ska ta illa upp. Kanske är det dumt att inte våga fråga om någon vill ha hjälp, dumt att inte våga säga Ursäkta, vill du att jag ger dig några tips?
Så jag frågar dig: Varför är vi så rädda för att säga till eller för att hjälpa till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar