Vinterkyla

Konditionsträningen har fått stå tillbaka lite, kroppen är inte helt redo än. Istället har det blivit många och långa promenader.

Smärta

Det är nästan outhärdligt, smärtan skär genom benen och jag kan inte låta bli att grimasera. Försiktigt tar jag nästa trappsteg, och nästa. Kaffet skvalpar till i koppen när jag vinglar till i ett hopplöst försök att gå ner för trappan utan att det ska göra så ont. Få saker smärtar så mycket som riktigt svår dag-två-träningsvärk. Men det är skillnad på bra smärta och dålig smärta. I nuläget är jag tacksam över att det är en bra smärta jag känner, även om den försvårar livet just idag en aning.

I lördags körde jag första benpasset på över en månad. Det var ett underbart crossfit-inspirerat pass på tre varv med
- 10 hoppande utfall (gå från utfallsposition, hoppa upp och byt ben)
- 50 knäböj
Som vanligt med crossfit ser det ganska lätt ut ända tills passet är genomfört. I mitt fall var det en kanske lite väl hårt början.

För mig var slutet på 2011 känslostormande, det känns inte mer än passande att jag ägnar återkomsten till bloggvärlden 2012 åt en hel vecka med känslor.

En olycka kommer sällan ensam

"Inte nu igen" är det sista jag hinner tänka innan cykeln viker sig under mig. Igen.

Det nästa jag minns är en man som står lutad över mig med orolig min och säger åt mig att ligga still eftersom han sett att jag slagit i huvudet. Jag säger åt honom att allt är bra med mig, att jag klarar mig. Men allt var inte bra, det var långt ifrån bra.

På läkarintyget står det att jag varit sjukskriven på grund av skalltrauma. Jag kommer att bli bra igen och nu, några veckor efter mina båda cykelolyckor kan jag nästan leva normalt igen. Mitt närminne börjar gå att lite på igen, jag kan läsa text och skriva utan att få skärande huvudvärk och jag sover inte längre större delen av dagen. Jag har börjat komma tillbaka till livet, ett liv som inte är så självklart.

Ska du ge dig själv något nyårslöfte så låt det bli detta: Ta vara på dagen, tala om för människor i din närhet att du älskar dem, njut av det lilla och förundras över det stora. Du vet inte vad morgondagen har att erbjuda, men du har ett nu och här.

Cykelolycka nr 9

När det blir tystare än tyst på denna blogg brukar det vanligtvis bero på sjukdom eller skada. Så är fallet även denna gång. Med betoning på fall.

Det kan vara halt i Uppsala har jag lärt mig på det lite mer smärtsamma sättet. Jag har även lärt mig att halka och cykel inte alla gånger går så bra ihop. Speciellt inte om man ska göra snäv vänstersväng. På isgata. Då kan man få ont. Eller bryta någonting. Som en axel. Jodå, jag har brutit vänster axel och kan inte träna på obestämd tid. Att jag enligt sjukhuset var cykelolycka nr 9 den dagen och inte ensam om att ha skadat mig hjälpte inte direkt som tröst.

Ni som läste bloggen i mars vet att jag näst intill gick under när jag bröt handen och inte kunde träna på länge. Den här gången kan jag visserligen inte träna heller men jag tänker inte vara på gränsen till avgrunden. Nu gäller det bara att komma på vilken träning som fungerar. Spinning kanske? Tips mottages med största tacksamhet!

Premiärnerver

"Du måste äta någonting innan." säger Pi, ställer fram en skål med nötter och en smoothie framför mig. Han ler uppmuntrande mot mig. Jag vill inte alls äta, oron gnager hål i magen. Får till sist i mig det som Pi ställt fram.

Tar cykeln och påbörjar färden ner mot roddklubbens lokal. Klockan 17 ska tävlingen gå igång. Sprinttävlingen. Jag som är ultradistansare ska köra mitt livs första sprintlopp. Egentligen är det inte så märkvärdigt, det är en stafett på två varv med 500 meter per deltagare och varv. Det jag ska prestera är därmed en total sträcka av 1000 meter med vila emellan. Dessutom är det en inrapporteringstävling vilket innebär att det bara är personer från klubben närvarande. Tiderna rapporteras in någonstans och sedan läggs samtliga resultat upp.

Ju närmare klubblokalen jag kommer desto ondare gör magen. Vad har jag gett mig in på? Kommer fram och träffar de andra, kör uppvärmning. Tränar på växlingar, vilket innebär att kasta sig handlöst av maskinen under tiden som någon annan kastar sig på.

Känner att jag nog är lite magsjuk, det kan inte vara normalt att må så illa. Ändå kan jag inte backa ur, gör jag det blir inte laget fullt. Jag måste köra och plötsligt är allt igång. Tre olika lag kör samtidigt. Ljudnivån är hög, musik ur högtalarna och skrik som hejar fram. Innan jag vet ordet av kastar jag mig på maskinen. Det går bra. Riktigt bra. Kastar mig av maskinen, laddar för nästa 500 meter. De går inte riktigt lika bra, men jag håller ihop och pressar kroppen hårt.

När allt är över sköljer adrenalinet genom kroppen. Lyckan forsar fram och jag är så glad. Får klappar på axeln och beröm för en bra genomförd prestation. Har ont i hela kroppen, det känns som om jag kört ett extremt hårt och långt träningspass. Är så imponerad av de andra tjejerna, deras styrka. Kan inte samla tankarna, står bara där och känner att illamåendet är över och magen känns hel. Jag vill göra om det igen, vill pressa mig till max igen. Njuter av min första sprint.

Dömd i förväg

Det är inte speciellt mycket folk inne i den lilla träningsbutiken i centrum, den enda specialaffären i Uppsala där man kan köpa träningsprylar för mer utpräglad gymträning. Jag behöver köpa nya handskar, lite bättre tejp än den som säljs på Stadium och lite andra prylar. Mina alternativ är att gå till den lilla affären eller att hitta prylarna på nätet.

Egentligen behöver jag fråga tjej bakom kassan några saker, men jag vet att mina frågor kommer ta lite tid. Därför väntar jag tills hon betjänat de andra kunderna. Hon är trevlig mot de unga killarna som vill byta lindor men inte har förpackningen kvar. Tålmodig med den engelskspråkige mannen.

När det bara är hon och jag kvar i affären går hon raskt förbi mig och börjar plocka upp varor. Hon tittar inte upp. Jag väntar på att hon ska komma tillbaka och när hon väl gör det frågar jag om handskarna som hänger på ett ställ. Hon tittar fortfarande inte upp utan säger, sådär i förbifarten, att de har haft öppen hus i lördags och det är allt som finns kvar. Inget mer. Ingen hjälp.

Jag tror att hon bestämde sig ganska snabbt för att jag var en sådan som aldrig satt sin fot i ett gym, att hon inte behövde ge mig någon service eftersom jag antagligen aldrig skulle komma tillbaka till den lilla affären. Hon behövde med andra ord inte lägga ner någon energi på mig.

Många gånger dömer vi de vi möter allt för snabbt. Vi tror oss veta saker om dem utan att egentligen ha en aning om hur verkligen ser ut. Kanske, kan hända, är det så att när vi är upptagna av att döma andra med våra antaganden missar vi en del av livet.

Nya träningskläder

När jag slutade på mitt gamla jobb gav de underbara arbetskamraterna mig ett stort presentkort på Stadium. Nu är presentkortet tömt och träningsgarderoben lite mer välfylld. Till sist blev det en löparset (!) från Soc och ett lite kläder från Nike. Tack igen för den fina presenten!