Hej Sverige!

Spanien var varmt. Mycket varmt. Och härligt! Pi och jag hade turen att bo 5 min gångväg från stranden vilket innebar träningsrundor på morgonen. Gissa om jag blev glatt överraskad när jag såg att det fanns ett utomhusgym på stranden! I Alicante verkar äldre människor träna mycket. Jag har aldrig sett så många pensionärer vara ute och springa. Det var även pensionärerna som använde utomhusgymmet mest frekvent.

I hamnen höll roddarna till på morgnarna, innanför vågbrytarna men ändå med ganska orolig sjö. De fick fightas om plats med lyxbåtarna som gled runt i hamnen. Att köra roddträning under de förhållandena är inget annat än imponerande!

Några dagar trotsade vi värmen och gav oss ut på utflykter. Jag kan rekommendera att klättra upp för berget i Culp, det är berget som skymtar i bakgrunden. Sista biten upp till toppen är riktigt farlig, med osäkra stigar på halkig sten. Sedan blev det lite extra mycket vandring när vi missade bussen tillbaka till tåget och fick gå den branta, långa vägen istället under gassande sol. I de lägena är Resorb guld värt!

Det var, för att sammanfatta, en väldigt bra resa med en lagom mix av aktivitet och vila. Och ja, bor man 5 min från stranden är månskenspromenader obligatoriska!

Fly me to....

Då var det dags för resa igen! Denna gång hinner jag i alla fall förvarna! Inatt flyger Pi och jag iväg till Spanien för en vecka i soliga Alicante. Med tanke på att det är Pi jag reser med denna gång har jag en känsla av att träningen där nere blir mer löpbetonad än simbetonad. Håll tummarna för att det är roligare för mig att springa i Spanien än i Sverige....

Snurrigt gott

Är det varmt? Befinner du dig i Stockholm? Är du sugen på glass?

Om du svarat ja på minst 1 av ovanstående frågor bör du ta dig till Kungsholmen och Pipersgatan, ett stenkast från Cityterminalen, för ett besök på Kungsholmens glassfabrik. Där har de obeskrivligt god glass! Just idag fick det bli saltlakrits och hallon, men jag kan dessutom starkt rekommenderar mynta/lime som smakar som mojito i glassform!

Hallon i botten och saltlakrits på toppen.

Inte helt enkelt

En tanke har börjat smyga sig in i min hjärna. "Du kommer aldrig, fullt och fast, att älska löpning" viskar hjärnan till hjärtat. Jag har en bild av att löpning ska vara enkelt, det är bara att börja och vips efter några veckor springer man obehindrat en mil eller så.

Visst, man ska inte jämföra sig med andra. Men jag kan inte låta bli. De flesta bloggarna jag följer skriver om sina löprundor och jag beundrar verkligen deras inställning till löpning. Det verkar som om de flesta tar en löprunda på sådär 1-2 mil om de vill hitta på något mysigt på kvällen. Bara för att det är så enkelt. För att det är så lätt. För att det inte är så ansträngande och man kan prata med pojkvännen eller kompisen samtidigt. När folk berättar om hur de började med löpning pratar de om att ja, i början var det bara 500 meter, men redan efter några veckor var jag uppe i 5 km, sedan en mil och nu springer jag minst ett maraton i veckan.

För mig är löprundorna aldrig på sådär 1-2 mil. Jag går aldrig ut och springer för att jag vill hitta på något mysigt. Eller för att det är lätt. Eller för att prata med pojkvännen eller kompisen under tiden. Mina löprundor är slitiga. Lungorna känns som om de ska kollapsa efter 10 meter, efter 50 meter undrar jag om det är dags att avbryta och gå hem. Efter 100 meter börjar jag fundera på om krypa hem är det bästa alternativ.

Nej, löpning är inte enkelt. Det är inte heller omöjligt. Därför fortsätter jag nöta i spåret. Den dagen jag säger att löpningen går enkelt och lätt, att jag tar en runda bara för att det är så mysigt, den dagen ska jag bjuda mina fötter på ett långt fotbad. Det tror jag att de kan behöva vid det laget.

Underbara produkter för trötta fötter, bilden lånad från CCS

Fiskelycka

Lycka är att, som hände mig igår, komma hem efter en allt för lång arbetsdag och hitta färdig, underbart god fisksoppa i en kastrull på spisen. Ibland kan omtanke värma mer än en varm soppa!

Hjälp kvinnliga idrottare!

Uppsalas Akademiska Roddarsällskap har haft stora framgångar på herrsidan, kunskapen om att bli bäst finns i klubben. Nu har damsidan bestämt sig för att bli bäst i Sverige. Men för att kunna bli det behöver de en ny båt. De båtar som finns är anpassade för herrar, inte helt optimalt eftersom allt är dimensionerat för personer som är både längre, tyngre och med större skostorlek. Gå in HÄR och skänk några kronor.

Tillsammans kan vi hjälpa tjejerna att få ihop pengar till båten som de behöver.

Jag är själv inte medlem i klubben men har ändå fått många goda råd och tekniktips. Utan det stödet jag fått från UARS vet jag inte om jag hade klarat att slå mitt världsrekord. Det är verkligen en klubb med stort hjärta trots den tunna plånboken.

Min lilla blogg når ut till en skara roddintresserade, men om du råkar läsa det här och har en egen blogg så snälla, snälla, snälla puffa lite för denna insamling!