Efteråt blir jag rädd

Snön yr och den redan försenade bussen kör fast i snömodden vid en hållplats. Jag är redan försenad till eftermiddagsfikan hemma hos en kompis och skickar iväg ett sms till henne om att det finns inte annat att göra än att le åt situationen. En liten stund senare finns inte längre någonting att le åt.

Busschauffören ropar ut i högtalarna att vi får gå av bussen, han kommer inte vidare. En kraftigt berusad man längst bak i bussen börjar skrika, men vi går alla av bussen. Sist kliver den berusade mannen av. Han kliver i snödrivan fram mot framdörrarna på bussen. Jag följer efter, vill inte att han går tillbaka in i bussen och slår chauffören. Mannen skriker, svär och hotar. "Lugna ner dig" säger jag till honom, "chauffören kan inte göra någonting åt att det är en massa snö". En ung kille, som varit passagerare på samma buss, kommer fram och säger till mannen att man inte kan bete sig på det sättet. Då riktar mannen all sin vrede mot killen. Mannen knuffar till den unge killen hårt, hotar honom.

Jag går emellan.

Jag hör mitt eget hjärta slå när jag tittar den berusade mannen i ögonen. Han är lång och stor. Sekunderna går. Vi står där. Några andra passagerare sluter upp bakom mig och den unge killen. Då vänder mannen och går.

Efteråt blir jag rädd. Mannen hade kunnat slå ut mig med ett enda slag. Skakande slår jag numret till min kompis, säger att jag går istället för att ta nästa buss. Hennes röst i andra änden av luren är varm och lugnar mig lite. Jag börjar gå, är fortfarande rädd. Men jag är hellre rädd än stillatigande.