Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag kommer in på gymmet. Jag är så arg på dagen som bara varit dum, en dag då ingenting fungerat och allt bara har gjort ont. Tittar ner i golvet hela vägen fram till roddmaskinen. Låter meterna ticka på med arg musik i hörlurarna.
2000 meter senare känns det inte längre som om jag ska börja gråta. 4000 meter passerar och de sista 5000 känns sköna. Jag kan andas igen, går av maskinen och tittar inte längre ner i golvet när jag går genom gymmet. Då, när jag tittar upp, möts jag av ett leende. Går vidare och blir stannad för lite småprat. Träffar på vännen H och får en kram. Kör mitt vansinnes-crossfit-pass och får ur den sista ilskan. Möter fler leenden och får en sista liten pratstund innan jag trött beger mig hem igen.
Jag vet att ni på gymmet inte läser min blogg (ni får tillräckligt av mig där kan jag tänka!) men ni ska veta att ni lyfter mig med ert småprat, leenden och kramar när jag haft en tung dag. Tack för att ni ser mig och står ut med mig även under de tunga dagarna. Men framför allt:
Oh vad härligt att läsa och vad glad jag blev.
SvaraRaderaJag kände så väl igen mig. Har kommit ett antal ggr till gymmet och det har pyst ut ur öronen. Har rott av mig precis som du. Och denna underbara personal som finns där bara ler och får en att må så bra.
Vilken tur vi har som går på så bra gym:)
Och inte bara personalen! De andra som tränar är en enorm källa till inspiration. På mitt gym har det dessutom blivit ganska "pratigt" på sista tiden vilket gör att många av de som tränar där pratar mellan seten. Riktigt mysigt!
SvaraRadera