Redan på vägen hem från jobbet känner jag spänningen byggas upp. Jag ska äntligen få träna! Det kittlar i magen när jag småspringer hem för att byta om. Nästan framme vid gymmet kommer jag på att träningskortet ligger kvar i en vinterjacka.
Till sist är jag där. I mitt andra hem. Gymmet. Det doftar träning i den fulla lokalen. Ljuden är välbekanta: slammer när vikter slår mot varandra, bakgrundsmusik som pumpar ur högtalarna, sorlet av röster. "Le inte så stort, var som vanligt" säger jag till mig själv.
Svish....svish.... Prövande drar jag några drag på roddmaskinen. Handen som varit bruten verkar klara belastningen men mer än uppvärmning vågar jag inte på min älsklingsmaskin. När jag istället prövar vikterna känner jag mig svag, orkar inte alls i närheten av vad jag klarade för 2 månader sedan. Ser mig i en av speglarna och känner inte riktigt igen mig själv, det långa träningsuppehållet har lett till att jag förlorat min form. Ingenting av det gör mig någonting. Det enda som spelar roll är att adrenalinet börjar pumpa. Jag är tillbaka, det fungerar att träna igen!
Efteråt släpper jag fram det stora leendet. Det dröjer sig kvar ända tills jag kryper ner i sängen, kanske en stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar