Gamla takter

Jag ser i ögonvrån hur killen på roddmaskinen bredvid mig sneglar på min monitor. Han är stor, lång med mycket muskler, och han ror i ett högt tempo. Hans motstånd är på max, mitt är på ungefär hälften. Han ror med ca 34 rpm, jag med 20 rpm. Roddmaskinerna på gymmet som jag tränar på står ganska tätt ihop, så det är inte svårt för mig att lägga märke till att killen bredvid snart tittar mer på min monitor än på sin egen, att han försöker ro snabbare och snabbare. Det var länge sedan jag rodde mer än bara uppvärmning, så det tar ett tag för mig att förstå. Jag ror snabbare än honom och han försöker komma ifatt och förbi. I mitt inre ler jag under tiden som jag knappar fram en bra låt i lurarna. Sedan drar jag ifrån och han har inte längre en chans att komma ifatt.

Någonstans inom mig finns de gamla takterna kvar.

Förnuft och känsla

Blicken framåt!

Förnuftet segrade till sist, gymmet fick stå tillbaka till förmån för en nästan 2 timmar lång promenad. Benen, som känner av gårdagens funktionella pass, var tacksamma över att inte behöva slita i roddmaskinen. Draken är verkligen en övning som tar på hela benet, jag rekommenderar den starkt och kommer att ha kvar den i mina träningspass under lång tid framöver.

Med lite mer än 1 km kvar hem började det regna. Mjukt vårregn. Jag saktade ner på stegen, andades in vårdoften, kände efter, stannade upp helt. Våren är alltid löftesrik, så även i år. Där i regnet lovade jag mig själv att inte titta i backspegeln. Vilket är ditt löfte till dig själv?

Berg-och-dal-bana

Du vet sådana där morgnar som börjar på ett helt fantastiskt sätt, som gör att det känns som om du äger hela världen. Du vet när de fortsätter in i en lika fantastisk förmiddag, hur du ser allting lite klarare, hur världen känns lite bättre, hur allting bara faller på plats. Så enkelt.

Du vet när du haft en sådan start på dagen och får ett besked som kullkastar det mesta. Du vet hur det känns när allt som fallit på plats fortsätter falla och landar huller om buller i en hög på marken. Hur det känns när molnen drar in och kylan kryper in på skinnet. Hur allt bara rasar. Så enkelt.

En sådan dag hade jag idag. Egentligen borde jag tagit en vilodag efter att ha kört träning två dagar i rad. Jag borde ta det lugnt så här i början. Ändå gick jag till gymmet för att testa det nya funktionella passet som jag knåpade ihop i helgen. Svåra tankar kan inte lika lätt få fäste när man kör draken, då behövs hela hjärnan för att fokusera på att inte ramla omkull. Och det känns bättre att det gör ont i kroppen när man står i plankan än att det gör ont i själen.

Det blir en något dyster start på bloggandet, jag lovar bättring! Tack för omtänksamma klappar på axeln och Gittan, en dag står jag där med träningsväskan packad för att haka på!

En ny början

"För dig som har ett världsrekord borde det vara hur enkelt som helst att springa en mil!"

"Du med ditt världsrekord är ju så vältränad, dig vågar man inte träna ihop med!"

"Hur många timmar var det du hade rott? Ja, men då klarar du det här intensivpasset utan problem!"

Jag har inte tränat någonting alls under de senaste 6 månaderna. Skadorna efter cykelolyckorna var svårare och mer komplicerade än vad någon kunde förutspå. Lägg därtill att det är 1 ½ år sedan jag slog världsrekordet. Ändå tycks omvärlden ha sin egen bild av mig och min kapacitet. En bild som på snudd likställer mig med en superkvinna kapabel att klara alla fysiska hinder som ställs i hennes väg. Den bilden är långt från sanningen. Jag är inte längre någon superhjälte.

Vägen tillbaka till min fulla kapacitet kommer att bli lång. Förra veckan tog jag de första stapplande stegen tillbaka. Det är läskigt! Så läskigt att jag väljer att träna på tider då det är så lite folk som möjligt på gymmet, allt för att slippa konfronteras med det faktum att jag är en världsrekordhållare som blivit nybörjare. Precis som alla andra nybörjare behöver jag stöttning, en klapp på axeln när jag kört mitt planerade träningspass, uppmuntran när det går trögt och några uppskattande ord när jag lyckats lägga på lite mer vikt på stången.

Alla behöver lite stöttning, även världsrekordhållare på väg tillbaka till toppen. Jag räknar med er bloggläsares stöd. Nu kör vi igen!

Ett särskilt tack till Gunnar som gav mig en välbehövlig spark i baken för att få mig att börja blogga igen och tack till J som ger sig in i bloggläsandets sälla värld.

Vinterkyla

Konditionsträningen har fått stå tillbaka lite, kroppen är inte helt redo än. Istället har det blivit många och långa promenader.

Smärta

Det är nästan outhärdligt, smärtan skär genom benen och jag kan inte låta bli att grimasera. Försiktigt tar jag nästa trappsteg, och nästa. Kaffet skvalpar till i koppen när jag vinglar till i ett hopplöst försök att gå ner för trappan utan att det ska göra så ont. Få saker smärtar så mycket som riktigt svår dag-två-träningsvärk. Men det är skillnad på bra smärta och dålig smärta. I nuläget är jag tacksam över att det är en bra smärta jag känner, även om den försvårar livet just idag en aning.

I lördags körde jag första benpasset på över en månad. Det var ett underbart crossfit-inspirerat pass på tre varv med
- 10 hoppande utfall (gå från utfallsposition, hoppa upp och byt ben)
- 50 knäböj
Som vanligt med crossfit ser det ganska lätt ut ända tills passet är genomfört. I mitt fall var det en kanske lite väl hårt början.

För mig var slutet på 2011 känslostormande, det känns inte mer än passande att jag ägnar återkomsten till bloggvärlden 2012 åt en hel vecka med känslor.

En olycka kommer sällan ensam

"Inte nu igen" är det sista jag hinner tänka innan cykeln viker sig under mig. Igen.

Det nästa jag minns är en man som står lutad över mig med orolig min och säger åt mig att ligga still eftersom han sett att jag slagit i huvudet. Jag säger åt honom att allt är bra med mig, att jag klarar mig. Men allt var inte bra, det var långt ifrån bra.

På läkarintyget står det att jag varit sjukskriven på grund av skalltrauma. Jag kommer att bli bra igen och nu, några veckor efter mina båda cykelolyckor kan jag nästan leva normalt igen. Mitt närminne börjar gå att lite på igen, jag kan läsa text och skriva utan att få skärande huvudvärk och jag sover inte längre större delen av dagen. Jag har börjat komma tillbaka till livet, ett liv som inte är så självklart.

Ska du ge dig själv något nyårslöfte så låt det bli detta: Ta vara på dagen, tala om för människor i din närhet att du älskar dem, njut av det lilla och förundras över det stora. Du vet inte vad morgondagen har att erbjuda, men du har ett nu och här.

Cykelolycka nr 9

När det blir tystare än tyst på denna blogg brukar det vanligtvis bero på sjukdom eller skada. Så är fallet även denna gång. Med betoning på fall.

Det kan vara halt i Uppsala har jag lärt mig på det lite mer smärtsamma sättet. Jag har även lärt mig att halka och cykel inte alla gånger går så bra ihop. Speciellt inte om man ska göra snäv vänstersväng. På isgata. Då kan man få ont. Eller bryta någonting. Som en axel. Jodå, jag har brutit vänster axel och kan inte träna på obestämd tid. Att jag enligt sjukhuset var cykelolycka nr 9 den dagen och inte ensam om att ha skadat mig hjälpte inte direkt som tröst.

Ni som läste bloggen i mars vet att jag näst intill gick under när jag bröt handen och inte kunde träna på länge. Den här gången kan jag visserligen inte träna heller men jag tänker inte vara på gränsen till avgrunden. Nu gäller det bara att komma på vilken träning som fungerar. Spinning kanske? Tips mottages med största tacksamhet!

Premiärnerver

"Du måste äta någonting innan." säger Pi, ställer fram en skål med nötter och en smoothie framför mig. Han ler uppmuntrande mot mig. Jag vill inte alls äta, oron gnager hål i magen. Får till sist i mig det som Pi ställt fram.

Tar cykeln och påbörjar färden ner mot roddklubbens lokal. Klockan 17 ska tävlingen gå igång. Sprinttävlingen. Jag som är ultradistansare ska köra mitt livs första sprintlopp. Egentligen är det inte så märkvärdigt, det är en stafett på två varv med 500 meter per deltagare och varv. Det jag ska prestera är därmed en total sträcka av 1000 meter med vila emellan. Dessutom är det en inrapporteringstävling vilket innebär att det bara är personer från klubben närvarande. Tiderna rapporteras in någonstans och sedan läggs samtliga resultat upp.

Ju närmare klubblokalen jag kommer desto ondare gör magen. Vad har jag gett mig in på? Kommer fram och träffar de andra, kör uppvärmning. Tränar på växlingar, vilket innebär att kasta sig handlöst av maskinen under tiden som någon annan kastar sig på.

Känner att jag nog är lite magsjuk, det kan inte vara normalt att må så illa. Ändå kan jag inte backa ur, gör jag det blir inte laget fullt. Jag måste köra och plötsligt är allt igång. Tre olika lag kör samtidigt. Ljudnivån är hög, musik ur högtalarna och skrik som hejar fram. Innan jag vet ordet av kastar jag mig på maskinen. Det går bra. Riktigt bra. Kastar mig av maskinen, laddar för nästa 500 meter. De går inte riktigt lika bra, men jag håller ihop och pressar kroppen hårt.

När allt är över sköljer adrenalinet genom kroppen. Lyckan forsar fram och jag är så glad. Får klappar på axeln och beröm för en bra genomförd prestation. Har ont i hela kroppen, det känns som om jag kört ett extremt hårt och långt träningspass. Är så imponerad av de andra tjejerna, deras styrka. Kan inte samla tankarna, står bara där och känner att illamåendet är över och magen känns hel. Jag vill göra om det igen, vill pressa mig till max igen. Njuter av min första sprint.

Dömd i förväg

Det är inte speciellt mycket folk inne i den lilla träningsbutiken i centrum, den enda specialaffären i Uppsala där man kan köpa träningsprylar för mer utpräglad gymträning. Jag behöver köpa nya handskar, lite bättre tejp än den som säljs på Stadium och lite andra prylar. Mina alternativ är att gå till den lilla affären eller att hitta prylarna på nätet.

Egentligen behöver jag fråga tjej bakom kassan några saker, men jag vet att mina frågor kommer ta lite tid. Därför väntar jag tills hon betjänat de andra kunderna. Hon är trevlig mot de unga killarna som vill byta lindor men inte har förpackningen kvar. Tålmodig med den engelskspråkige mannen.

När det bara är hon och jag kvar i affären går hon raskt förbi mig och börjar plocka upp varor. Hon tittar inte upp. Jag väntar på att hon ska komma tillbaka och när hon väl gör det frågar jag om handskarna som hänger på ett ställ. Hon tittar fortfarande inte upp utan säger, sådär i förbifarten, att de har haft öppen hus i lördags och det är allt som finns kvar. Inget mer. Ingen hjälp.

Jag tror att hon bestämde sig ganska snabbt för att jag var en sådan som aldrig satt sin fot i ett gym, att hon inte behövde ge mig någon service eftersom jag antagligen aldrig skulle komma tillbaka till den lilla affären. Hon behövde med andra ord inte lägga ner någon energi på mig.

Många gånger dömer vi de vi möter allt för snabbt. Vi tror oss veta saker om dem utan att egentligen ha en aning om hur verkligen ser ut. Kanske, kan hända, är det så att när vi är upptagna av att döma andra med våra antaganden missar vi en del av livet.

Nya träningskläder

När jag slutade på mitt gamla jobb gav de underbara arbetskamraterna mig ett stort presentkort på Stadium. Nu är presentkortet tömt och träningsgarderoben lite mer välfylld. Till sist blev det en löparset (!) från Soc och ett lite kläder från Nike. Tack igen för den fina presenten!

Vardagspusslet

Måste man äta produkter med märkliga namn, som färdats kring halva jorden, för att vara hälsosam? Hur får man ihop en matlåda som är nyttig utan att kosta skjortan? Är tillskott enda sättet för att bli snabbare eller starkare? Och hur får man ihop träningen med vardagslivet?

"Hur kan du träna så mycket, hur hinner du?" Jag har fått frågan fler gånger än jag kan räkna. Nästa vecka kommer första delen av "Vardagspusslet", en serie med tips på hur man kan få pusslet att fungera. För nej, man behöver inte bo nära en specialbutik i Stockholm eller beställa produkter på nätet för att äta hälsosamt. Det mesta finns i din vanliga affär. Och jag lovar att det finns sätt att få in träning även i en hektisk vardag, precis som att det finns oanade möjligheter att hitta några extra stunder för att ladda batterierna. Jag utlovar inga patentlösningar, det är mina egna tips för hur jag får det att fungera som jag delar med mig av. Förhoppningsvis kan det ge dig några idéer om hur du kan få din vardag att vara både hälsosam och aktiv.

Inte som man tänkt sig

Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Som när man har tänkt att köra roddmaskin men glömt träningsbyxorna hemma och bara har överdragsbyxor med. Då kan man köra styrketräning istället. Fast det fungerar inte jättebra när man inte har med sig sina handskar. Då får det bli styrketräning med uthållighetsfokus istället för tungt som man planerat i träningsschemat under den här perioden.

I efterhand kan det visa sig att det var det betydligt bästa valet av träning just idag, för hade man satt sig på roddmaskinen hade mp3-spelaren lagt av när det var 10 min kvar av passet och då hade man kunnat bli väldigt irriterad.

Ibland är det bra att saker och ting blir annorluna mot vad man har tänkt sig.

Och man, i detta fallet, är jag.

Man som är någon som är jag

Aj...

Har bara en sak att säga idag:
Aj, träningsvärken!!

Personbästa!

Tårta, gräddiga såser, torra bubblor, mer god mat och ännu mer bubblor är tydligen uppladdningen som ska till för ett personbästa på 10 000 meter roddmaskin. Igår stod det familjefest på programmet, en härlig dag som slutade någonstans efter midnatt, med mängder av mat och gott att dricka.

När jag satte mig på roddmaskinen ikväll var jag kanske inte helt upplagd för att testa gränserna, magen kände fortfarande av gårdagens extravaganser. Men det är något magiskt med träning. Så fort jag hade tagit första taget var fokusen på topp. Jag hade bestämt mig för att hålla stadigt tempo de första 5000 meterna och sedan öka. Efter 6000 meter kom mjölksyran. Då var det bara att koppla in envisheten och tänka 500 meter i taget.

"om 500 meter får jag göra en tempoväxling!"

" kom igen, om bara 500 meter är det dags för teknikbyte."
" först när låten är slut är det ok att kolla på displayen hur långt det är kvar"

Knepen för att klara ytterligar 500 meter är många. Sista biten spurtade jag som en dåre. När displayen visade 0 meter kvar att ro hade jag andhämtning som en tjur i Pamplona. Jag hade verkligen inte räknad med personbästa och är extremt nöjd över att formen kommer tillbaka fortare än väntat!

Tillbaka till livet

Det känns som om mina lungor ska sprängas, ansträngningen är så stor. Jag kippar efter andan. Äntligen är jag uppe för trappan.

De senaste dagarna är ett blurr av feberdimmor. Förkylningen slog som en hammare på en benporslinskopp. Jag blev helt krossad. Idag har febern äntligen gett med sig. Någon träning kommer det inte bli inom de närmaste dagarna, men just nu känner jag mig mest glad över att jag kan gå till jobbet imorgon!

Flow

Det flyter på liksom och allt bara fungerar. Jag vågar pressa mig själv igen och märker att jag är starkare än vad jag själv trott. Och idag, för första gången i mitt liv, upplevde jag ett löppass som kändes skönt. Det gjorde inte ont någonstans, var inte outhärdligt jobbigt. Istället var det jag, musiken i lurarna och trampet av löparskorna. Jag fick nästan känslan av att jag någon gång kan springa utefter en strandpromenad någonstans i världen och uppskatta det.

Sommarsmak

Svarta vinbär brukar nästan alltid finnas i min frys. De är så goda att köra med i mixern när det är dags att göra smoothie. Jag brukar ransonera mitt lager lite, så att de räcker under hela vintern, och därför känns det extra lyxigt när jag väl tar en näve av bären.

I år blir ransoneringen inte lika hård. Valios nya gästspel smakar faktiskt svarta vinbär på riktigt. Den är standard hemma numera och trots att smaken nästan är lite efterrättsaktig har jag den till frukost. Bara för att det känns så lyxigt.

Bild lånad från www.valio.se

Flex

"Hur svårt kan det vara? Det är väl bara lite böj och sträck" tänkte jag innan kvällens Flex-pass och körde max på 2000 meter roddmaskin innan. Jag hade fel. Det var statisk träning kombinerat med kämpiga tänjövningar. För första gången på länge råkade jag på en benövning som jag inte orkade. Det kändes fantastiskt!

Om man älskar yoga så tror jag att man ska skippa Flex. Vissa av rörelserna är hämtade direkt från yoga, t.ex. hunden och krigaren. Däremot finns det inte något andningstänk med. För min del kommer Flex antagligen bli substitutet för yogan som jag hade tänkt börja med men inte fått tummen ur att anmäla mig till. Å andra sidan känns det inte som ett substitut. Kul träning är alltid ett plus och en stjärna i kanten.

Jag ska nöja mig

Målet jag satt upp för mig själv när det gäller stegtävlingen på jobbet är 15 000 steg/dag. Det är lite mer än vad som rekommenderas och känns som lite mer utmanande för mig än 10 000 steg. Igår morse skrev jag in mitt första resultat: 15 007 steg, godkänt! Sedan tittade jag på statistiken över de andra deltagarnas steg. Det fanns de som gått över 30 000 steg. På en dag!

De där andra resultaten fastnade i en otäck del av min hjärna, den delen som vill vinna allt oavsett vad det kostar. Jag vet att jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna men att det inte alltid är så bra för mig. Varningsklockan ringde när jag var på väg hem efter kvällens träning med lite mer än 16 000 steg noterade på min räknare. "Shit!" tänkte jag "Måste gå ut och gå en kvällspromenad också, det är för få steg." För få? Jag hade fått ihop mer än mitt mål och var ändå inte nöjd.

Under de 4 veckorna som stegtävlingen pågår ska jag träna på att nöja mig. Jag ska ge mig själv beröm och vara lite snällare mot mig själv än jag brukar vara.