Sommarsmak

Svarta vinbär brukar nästan alltid finnas i min frys. De är så goda att köra med i mixern när det är dags att göra smoothie. Jag brukar ransonera mitt lager lite, så att de räcker under hela vintern, och därför känns det extra lyxigt när jag väl tar en näve av bären.

I år blir ransoneringen inte lika hård. Valios nya gästspel smakar faktiskt svarta vinbär på riktigt. Den är standard hemma numera och trots att smaken nästan är lite efterrättsaktig har jag den till frukost. Bara för att det känns så lyxigt.

Bild lånad från www.valio.se

Flex

"Hur svårt kan det vara? Det är väl bara lite böj och sträck" tänkte jag innan kvällens Flex-pass och körde max på 2000 meter roddmaskin innan. Jag hade fel. Det var statisk träning kombinerat med kämpiga tänjövningar. För första gången på länge råkade jag på en benövning som jag inte orkade. Det kändes fantastiskt!

Om man älskar yoga så tror jag att man ska skippa Flex. Vissa av rörelserna är hämtade direkt från yoga, t.ex. hunden och krigaren. Däremot finns det inte något andningstänk med. För min del kommer Flex antagligen bli substitutet för yogan som jag hade tänkt börja med men inte fått tummen ur att anmäla mig till. Å andra sidan känns det inte som ett substitut. Kul träning är alltid ett plus och en stjärna i kanten.

Jag ska nöja mig

Målet jag satt upp för mig själv när det gäller stegtävlingen på jobbet är 15 000 steg/dag. Det är lite mer än vad som rekommenderas och känns som lite mer utmanande för mig än 10 000 steg. Igår morse skrev jag in mitt första resultat: 15 007 steg, godkänt! Sedan tittade jag på statistiken över de andra deltagarnas steg. Det fanns de som gått över 30 000 steg. På en dag!

De där andra resultaten fastnade i en otäck del av min hjärna, den delen som vill vinna allt oavsett vad det kostar. Jag vet att jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna men att det inte alltid är så bra för mig. Varningsklockan ringde när jag var på väg hem efter kvällens träning med lite mer än 16 000 steg noterade på min räknare. "Shit!" tänkte jag "Måste gå ut och gå en kvällspromenad också, det är för få steg." För få? Jag hade fått ihop mer än mitt mål och var ändå inte nöjd.

Under de 4 veckorna som stegtävlingen pågår ska jag träna på att nöja mig. Jag ska ge mig själv beröm och vara lite snällare mot mig själv än jag brukar vara.

Hört i omklädningsrummet

Tre mycket unga tonårstjejer har precis kommit in i omklädningsrummet.
"Men titta!" säger en av tjejerna och pekar mot sin bara mage.
"Vaddådå?" svarar kompisen.
"Men, ser du inte va tjock jag är! Jag måste börja banta!" säger tjejen som fortfarande stirrar ner på sin mage.
"Ah guuu!!" säger tjej nr 3. "Fattar precis vad du menar! Jag orkar liksom inte äta längre".

Jag sneglar mot tjejerna. Hon som tittar på sin mage väger max 45 kg. Hennes mage består av skinn och förhoppningsvis inälvor (om de får plats där innanför skinnet i storlek xxxs).

Hur kunde vi låta det gå så långt att flickor som knappt kommit in i puberteten och inte väger mer än ett frimärke tycker att de är tjocka?

06.00 känns väldigt tidigt

Klockan ringde obarmhärtigt 06.00. Drottningen av snoozande fick en välbehövlig puff från prinsen av morgonpigghet. "Du sa att jag skulle hjälpa till att få upp dig!"sa prinsen leende när drottningen försökte dra täcket över huvudet.

Idag är första dagen för jobbets stegräknartävling och jag kom faktiskt iväg på en morgonpromenad innan frukost. Jag ska inge ljuga och säga att det kändes uppfriskande, jag var i stort sett inte vaken, än mindre vid tillräckligt mycket medvetande för att kunna registrera min omgivning. Men jag tog mig runt och morgonkaffet som jag sippar på just nu känns ovanligt gott.

Jag har fegtränat

Mina ben var totalt slut efter onsdagens träning. De hade fått kämpa med frivändningar, knäböj, upphopp och 2 varianter av höftlyft för att komma åt baksida lår. På torsdag morgon väntade jag med spänning på träningsvärken, kvittot på att jag tagit i för kung och fosterland. Jag väntade...

.... och väntade..
...
.......och väntade

Ingenting. Det känns absolut ingenting i benen. Däremot har jag träningsvärk i kappmuskeln. Ibland kommer jag in i perioder när jag tror att jag kämpar järnet utan att verkligen göra det. Jag tror på det så hårt att jag lyckas lura min egen kropp. Tankens kraft kan ibland vara enorm! Någonstans under onsdagens träning kände jag att just så var det då. Jag sa till och med till Pi att jag nog borde lagt på lite vikt när jag körde frivändningar.

Som tur är vet jag vad de här perioderna beror på: brist på struktur. Nästa helg kommer ägnas åt att:
- hitta bra träningsmusik som får mig att köra järnet
- lägga upp två bra styrketräningspass
- hitta en struktur för den kommande månadens roddmaskinsträning

Morgonstund

Morgonstund har guld i mun. Själv har jag blåbär, i alla fall i min morgonsmoothie. Morgnar är inte den optimala tiden på dygnet för mig. Jag är ofta väldigt trött, oavsett hur mycket och gott jag än sovit på natten. Ibland har jag funderat på att träna på morgonen men avfärdat tanken i samma stund som väckarklockan ringt.

Nästa vecka ska jag ändå göra ett försök att komma upp och ta morgonpromenader innan frukost. Jobbet anordnar en stegtävling som jag slunkit med i. Som den tävlingsmänniska jag är vill jag få så bra resultat jag kan efter egen förmåga samtidigt som jag pressar mig själv lite. Pressningen består i det här fallet av morgonpromenader. Vi får se om jag lyckas... glada tillrop och tips på hur man faktiskt kan motivera sig att gå upp tidigare mottages med största tacksamhet!

Kärt återseende

Att jag älskar kaffe är knappast en nyhet. Med spänning följer jag rapporterna från forskningsstudier som ibland säger att kaffe är nyttigt i lagom mängd och i andra fall säger att kaffe är något av det värsta du kan få i dig. Jag har bestämt mig för att kaffe är bra, i lagom doser.

Men som sagt, jag älskar kaffe. Jag älskar även Starbucks. Kombinationen är solklar men inte helt enkel om man bor i Sverige och inte besöker Arlanda allt för ofta, där finns nämligen Sveriges enda Starbucks. Snart blir det ändring på det! Inom kort öppnar mitt älskade fik på centralstationerna i Malmö och Göteborg. Ännu en anledning till att åka till Sveriges goaste stad Götet lite oftare!

Bild lånad av Hamid Sarve

När det släpper

Plötsligt fungerade allt. Vi höll balans, höll takt och flög fram på vattnet. Vi trodde knappt att det var sant. Det svåra blev enklare och vår tränare sa till oss att blunda under tiden vi rodde, för att känna takten. Jag blundade, drog åran till mig och kände att de andra gjorde samma sak vid samma tillfälle.

Lördagens frustration vändes till lycka, vi kunde inte sluta le. Intensivutbildningen i rodd avslutades i lycka. Väl hemma efter en helg med totalt 8 timmar träning kröp jag upp i soffan med en liten likör och njöt av känslan som satt kvar i kroppen. Känslan av att glida fram på vattnet.

Ibland fungerar ingenting

Nu är jag sådär slut i kroppen. Igen. Total har vi varit ute på vattnen 4,5 h idag. Lägg på 1,5 mil cykling till det.

Förmiddagspasset gick mycket bättre än eftermiddagspasset. Tekniken på vattnet är beroende av små, små skiftningar. Håller du händerna 1 cm högre än du ska påverkas hela balansen i båten. Under eftermiddagen envisades jag med att hålla händerna 5 cm för lågt, ni kan tänka er att det inte var helt optimalt. Jag fick helt enkelt hela båten att luta.

Ibland går man igenom träningspass som leder till frustration och ilska. Det är pass när ingenting fungerar, allt är bara fel. Konsten är att ta sig igenom det, att tänka konstruktivt och fundera på vad som var fel, inte bara fastna i den dåliga känslan.

Efter en lååååång dusch har jag fått perspektiv på dagens pass. Imorgon är det träning på vattnet igen. Ett träningstillfälle med helt nya möjligheter. Då ska jag tänka på att inte sänka händerna för mycket och att slappna av lite mer. Men mest av allt ska jag njuta av att svischa fram på vattnet!

Nya världsrekord!

Jag må vara ensam i Sverige om att ro ultradistans på roddmaskin, men jag är långt ifrån ensam i världen. Hittills under 2011 har 7 nya världsrekord noterats för Individual Longest Continual Row. Mest imponerad är jag av Kelly Parham, en man från USA som rodde i 77 timmar! Det är riktigt imponerande! Missa inte heller att läsa artikeln om Chris Farrell som klev av maskinen efter 41 timmar.

Mitt världsrekord står sig fortfarande, men jag tror att det bara är en tidsfråga innan det slås. Ultradistans är på frammarsch inom många sporter, rodden är inget undantag. Jag får ofta frågan varför jag gjorde det och i efterhand är svaret enkelt: jag ville testa mina egna gränser. Ibland undrar jag om ultradistanslöpare får samma fråga.

Vilodag!

Det var länge sedan jag tyckte att det var så skönt med en vilodag. Träningen har verkligen varit intensiv de senaste veckorna och min kropp har protesterat vilt. Jag kan meddela att mina ben var mycket nöjda över att få vila upp sig i soffan ikväll.

Underskatta inte vila, din kropp behöver det. Kryp upp i din soffa så myser vi ihop!

Punktform

• Cykla 6 km i blåst och regn
• Ro 1½ timme i blåst och regn
• Cykla 7,5 km hem

Tröttheten börjar ta över nu....

Roddmaskin lite i centrum

När jag glider in på Stadiums hemsida tar det en millisekund för hjärnan att registrera det mest intressanta. Mitt i startbilden finns en roddmaskin. "Fel" märke, men ändå. I höst ska det vara en roddmaskin!

Tredje gången gillt

Om måndagens roddpass kännetecknades av skräckblandad förtjusning stod onsdagens pass för ilska. Allt kändes tungt och besvärligt. Jag kunde inte förstå att jag blivit sämre sedan måndagens pass. Ingenting stämde. Modet höll på att svika mig helt när vi efter en timme tog oss tillbaka till land. Plötsligt utbrister vår tränare: "Men! Du har ju haft fel åra! Det måste ha varit ett ganska tungt pass för dig..." Lättnaden över materialfelet kändes bra, ändå gnagde en känsla inom mig att det trots allt var jag som varit dålig. Riktigt, riktigt dålig.

Inför morgonens roddpass kom jag ner till klubbhuset tidigt. Vattnet låg spegelblankt. De andra tjejerna anlände och vi småpratade ett slag innan vi började slita med att få i båten i vattnet. Klumpen i magen släppte efter de första årtagen. Det kändes bra. Efter ytterligare några årtag kändes det riktigt bra.

Jag är stolt över min prestation på vattnet idag, jag övervann några av mina egna rädslor. Imorgon är det dags igen och jag kan ärligt säga att jag längtar. Samtidigt är jag så tacksam över de andra tjejerna i båten, fantastiska människor som peppar varandra. I båten är vi alla beroende av varandra, även på stilla vatten.

Ute på djupt vatten

Rumpa! skriker vår tränare. Ni måste puta ut rumpan innan ni kommer efter med ryggen! Hon är duktig. Peppande och uppmärksam på alla i båten, tydlig med instruktionerna. Vi är fyra tjejer som ror, alla lite nervösa över att gå ut på vattnet för första gången. Vår tränare säger att vi lär oss snabbt, så hon lägger på ytterligare moment. Det är bara att nöta, men jag lovar att om några gånger kommer ni inte ens behöva tänka på grundtekniken, då kommer den sitta där.

Första träningspasset med Uppsala Akademiska Roddsällskap är avklarat. Jag var livrädd nästan hela tiden. Men ibland glimtar det till, jag får till ett tag i vattnet som känns enkelt och lätt. Med lite skräckblandad förtjusning längtar jag efter onsdag då det är dags att gå ut på vattnet igen.

Ursäkta, vill du....

Ljudet är högt uppskruvat men mannen tre rader längre fram verkar helt ovetande om att minst 6 personer i långfärdsbussen blänger ilsket på honom. Jag hör att han lyssnar på P1 och tänker att någon som sitter lite närmare säkert kommer be honom att sänka volymen. Ca 5 min senare är ljudet lika ihållande. Från min plats ganska långt bak i bussen ser jag hur människor längre fram skruvar ytterst besvärat på sig. Då går jag fram. Mannen sitter skönt tillbakalutad med slutna ögon, omedveten om de ilskna blickarna. Han ser lite generad ut när jag ber honom skruva ner volymen.

Tillbaka på min plats är lugnet i bussen återställt. Någon lutar sig tillbaka och somnar. Själv börjar jag fundera på varför ingen vågade säga till, det fanns uppenbarligen många andra som var irriterade och dessutom mer besvärade än jag själv.

På gymmet är jag inte lika framåt. Om någon beter sig mindre bra vågar jag inte säga till, istället går jag undan eller vänder helt enkelt bort blicken för att låtsas som om jag inte ser. Där vågar jag inte säga till. Men jag vågar inte heller hjälpa till. Från min roddmaskin kan jag se personer som är nära att skada sig när de ska göra knäböj eller bänkpress och visst, det kan vara lite svårt att hoppa av maskinen mitt i ett pass för att fråga om någon vill ha hjälp. Då är det värre när jag ror bredvid någon som har dålig teknik och verkligen skulle behöva lite tips, för inte heller då vågar jag fråga om personen vill ha hjälp.

Under alla år som jag tränar har det bara hänt 2 gånger att någon kommit fram till mig för att ge tips. Båda gångerna uppskattade jag det väldigt mycket. Själv vågar jag inte med rädsla för att personen ska ta illa upp. Kanske är det dumt att inte våga fråga om någon vill ha hjälp, dumt att inte våga säga Ursäkta, vill du att jag ger dig några tips?

Så jag frågar dig: Varför är vi så rädda för att säga till eller för att hjälpa till?

Lust, svett och tårar

Den lokala tv-stationen 24UNT har börjat höstens satsningen Lust, svett och tårar. Vi kommer kunna följa 4 deltagare under 14 program när de ska nå sina olika mål. Som stadig guide på resan har de bland annat "min" PT Joel! Självklart kommer stordåd att uträttas och även om du inte bor i närheten av Uppsala kan du följa programmet via webb-sändningarna om du klickar här. I väntan på nya avsnitt kan du se Joel visa övningar i övningsbanken samtidigt som du får en sneak peak av gymmet där jag tränade upp formen för världsrekordet.

Avtackning med värme

De känner mig väldigt väl, kollegorna på gamla jobbet som tackade av mig idag. Allt var så genomtänkt, hortensian som jag kan plantera i sommarstugerabatten, kortet med inspiration från orienten och presentkortet.

Presentkortet kom med ett tal om att "Annika har man kunnat se i tidningen som världsrekordhållare och nu kommer hon satsa delta i satsningar i Uppsalas roddklubb. Därför tror vi att den här presenten kommer väl till pass!" De hade helt rätt, för det handlar om ett presentkort på Stadium. Jag är helt lyrisk! Träningsgarderoben kan äntligen uppdateras med lite härliga toppar och något par löpartights. Det svåra blir att bestämma vad det blir, för höstens kollektioner är fina. Värre problem har jag haft och jag kommer njuta av varje sekund som för mig fram till lösningen.

Tack underbara kollegor för er värme, ert engagemang, er uppmuntran som hjälpt mig slå världsrekord och alla de stunder ni lyft min dag!

Sikte på SM 2012!

Ibland måste man våga lite extra, våga språnget, våga ta sig ut på okänt vatten. Bokstavligt talat. Jag har vågat och är på väg. För en liten stund sedan studsade jag upp och ner som en speedad gummiboll efter att ha fått besked om att jag kommit med i UARS-tjejsatsning som du kan läsa mer om här.

Jag som hållt mig på en roddmaskin i flera år ska ut på vatten i riktig båt, tillsammans med andra för att i lag nå roddframgångar. På vatten! Jag upprepar: vatten! Men lugn bara lugn, torra land blir inte blott ett minne, jag satsar fortfarande på nytt världsrekord i ultradistans på roddmaskin.

Hösten blir minst sagt mer och mer spännande. Den 5 september startar träningen med UARS, fortsättning följer!