Egentligen var det bara en liten notis i tidningen. En kvinna hade blivit överkörd av en lastbil på den lokala Ica-butikens parkering. Hennes man satt kvar i bilen och väntade på att hon skulle komma tillbaka. Han förlorade henne för alltid. Det var många år sedan jag läste notisen och fortfarande undrar jag vad det sista de sa till varandra var.
Tiden är bräcklig. Vi låter den passera, är försiktiga och rädda. Vi förlitar oss på att andra ska förstå, vi låter livet gå på slentrian. Vi tror att vi har tid att vänta. Din tid är din egen, ta vara på den, men våga någon gång ibland att vara modig. Låt inte bara tiden passera.
åh. vilken otroligt sorglig historia. människor slits från varandra varje dag - men det där gjorde verkligen ont i mitt hjärta.
SvaraRaderaHåller fullständig med dig! Hittade hit idag och har massor av att ta igen av det du skrivit. Allt låter klockrent, så jag ska bunkra upp mig med kuddar i soffan med en kaffekopp och läsa och läsa!
SvaraRaderata hand om dig!!
//K
Tackar!Och inte minst: välkommen!
SvaraRadera