Jag duckar, vänder bort huvudet och fintar när det kommer en salva till. Personen som jag möter på gatan hostar rakt ut precis när han passerar mig. Jag håller andan i ett lönlöst försök att hålla virus och baskilusker borta. Med några få dagar kvar till rekordet får jag inte bli sjuk. Det är en svår uppgift att hålla sig frisk när halva kontoret går runt och snörvlar. Dessutom känns tåget ibland som en enda stor inkubationskatalysator.
Plötsligt lite smygande känner jag ändå att halsen inte riktigt mår som den borde göra. Jag ignorerar känslan och försöker tänka på vad en av mina gamla klasskompisar, som var elitsimmare, en gång sa: "Förkylningen finns bara om du erkänner att den finns".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar