"Ursäkta...jag har kanske inte med det här att göra...men... det är väl ingen som slår dig?" Kvinnan bredvid mig på tåget ser allvarligt rakt in i mina ögon innan hon låter blicken glida menande ner till mina armar. Jag sitter där, lite varm efter att ha stressat, med skjortärmarna uppkavlade. När jag tittar ner på armarna ser jag de färska runda blåmärkena, som om någon har grabbat tag i min arm mycket hårt. Lite generat ler jag mot henne och svarar att nej, det är ingen som slår mig. Sedan förklarar jag gårdagens träningspass för henne, att jag tränade med kettlebells och att de vilade mot utsidan av underarmarna. Det har gett mig blåmärken förr. Jag visar henne det lilla kettlebellssmycket som jag numera alltid har på mig och säger att det verkligen är en kul träningsform. Hon ler lite tveksamt tillbaka och öppnar sin bok. I hennes öron kanske det lät lika troligt som förklaringar som "jag gick in i en dörr", även om det är sanningen. Oavsett tror jag inte att hon någonsin kommer bli sugen på att testa kelltlebells.
Det är ingen som slår mig, men jag blir slagen av kvinnans omtanke. Vi borde bry oss mer om varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar