Det som kommer nu är någonting som en bloggare absolut inte ska blogga om: en bloggexistentiell kris. Att blogga eller inte blogga, det är frågan. Världsrekordet är slaget och något nytt lär det inte bli tal om att ens tänka på att träna till förrän handen läkt ordentligt. Dessutom är det världshistoriens minsta blogg, att ha så få läsare efter ett år är nästan en bedrift.
Missförstå mig rätt, ni som läser är underbara människor och jag älskar era kommentarer!! Men bloggvärlden är en värld för sig där de stora bloggarna tar väl hand om varandra och promotar varandra ytterst frekvent. Vi mindre hankar oss fram bäst vi kan. Sedan är det kanske inte till en minibloggares fördel att vara inriktad på rodd.... och ultradistans rodd.....
Usch, jag låter bitter. I slutändan måste jag nog fundera på varför jag bloggar. Är det för att bli känd och välläst? För min egen skull? För er läsares skull? För att lyckas få någon person där ute intresserad av roddmaskinsträning? Jag ska tänka på det... och blogga vidare ett tag till.
jag känner igen mig. när man blir skadad och inte kan träna ifrågasätter man alltid sin träningsblogg. det är ungefär som att ha en bakblogg men inte något kök. om det ger dig något att blogga ska du fortsätta - att låta antalet besökare avgöra tycker jag är fel beslut. då hade jag också slutat. visst, jag har inte jättefå - men inte mest. allting är relativt och hellre kvalitet än kvantitet. kram på dig!
SvaraRadera