Komplimangen

I receptionen står min besökare och väntar på mig. Han reser sig när jag med utsträckt hand kommer fram för att hälsa. Min hand blir hängande i luften eftersom mannen bara står och stirrar på mig. Till sist säger han: "Vet du om att du har väldigt vackra ögon?" En komplimang, av en främling, på jobbet. Jag blir generad och skämtar bort det.

Komplimanger är fina, de värmer. Ändå är jag fruktansvärt dålig på att ta emot dem. Egentligen borde det vara enkelt att bara säga "Tack!" och låta orden falla mjukt in i medvetandet. Istället skämtar jag allt som oftast bort det fina, eller ännu värre: säger någonting kaxigt som verkligen förminskar de guldglänsande orden. Nästa gång någon säger att jag har fina ögon ska jag le tillbaka och säga "Tack, det var fint sagt!"