Jag har inte alltid gillat träning. När jag gick i mellan- och högstadiet hatade jag skolidrotten. De påtvingade löprundorna var fruktansvärda, längderna i simbassängen kändes förnedrande, volterna i de romerska ringarna rent livsfarliga. För att inte tala om vollyboll, en hemsk uppfinning!
Samtidigt satsade jag hårt på bågskytte med många timmars träning och tävlingar flera gånger i månaden. Hemma smygtränade jag övningar som min bågskyttetränare gett mig. Hatet till skolidrotten bottnade i en lärare som inte alls förstod mig. Ett exempel är en episod som hände när jag var 15:
En klasskompis till mig laddade för att vara med i JSM i simning samtidigt som jag laddade för att vara med i JSM i bågskytte. Idrottsläraren lät klasskompisen använda idrottslektionerna till träning som främjade simningen. Jag fick inte göra samma sak, men när det var dags för oss att ha redskapsgymnastik bad jag att få styrketräna istället eftersom jag var rädd för att skada mig. Läraren totalvägrade och den idrottslektionen slutade med att jag stukade höger handled... en vecka innan JSM.
Lika dålig som min lärare var på mellan- och högstadiet, lika bra var min lärare på gymnasiet. Äntligen fick jag uppmuntran! Hon såg att jag någonstans hade en längtan efter att få träna. Plötsligt var skolidrotten kul, så kul att jag började bli nyfiken på annan träning. Tack vare henne läste jag extrakurser i idrott och fick grunden till det aktiva liv som jag lever idag.
Lärare är viktiga personer. De har makten att bryta ner eller att bygga upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar